България

Изложба (izloshba)(= utställning)

2010-08-19T06:25:00.000-07:00

Efter min lilla bildkurs med alla barnen blev det utställning. Den såg ut ungefär som det ser ut på bilderna. Jag fick presenter och vi sjöng en bulgarisk popsång. Behöver jag säga att tillställningen blev lyckad?

Min duktige huvudöversättare Georgi med tvillingsyster!

Alla pratar tyska

2010-08-19T06:20:00.000-07:00

Det kan bero på att jag befinner mig på Wiens flygplats. Men! På planet hit med Air Berlin pratade flygvärdinnorna och kaptenen tyska med alla. Och delade ut tidningar bara på tyska. Det är inte okej. Jag kan inte tyska. Och efter att de fick reda på det bytte de visserligen till engelska först men sen nästa gång kom samma person och började prata tyska igen. Kom igen Tyskland! Det har jag nog aldrig sett förut. Inte ens på Air France. Och det vill inte säga lite.

Tänk om svenska flygvärdinnor skulle göra så. ”Would you like vegetarian or skinka?” (---) ”No, not chicken, skinka! Nöff Nöff!” Men säg ham då kanske? Förlåt jag blir lite irriterad på sånt här. Av sådana här principskäl vill jag inte lära mig tyska. Jag vill lära mig ett språk vars befolkning inte tycker att hela världen borde prata det språket och där varje individ inte tar på sig ansvaret att utbilda alla främlingar som har råkat missa att lära sig detta livsnödvändiga språk.

Nu sitter jag på Wiens flygplats och har ett par timmars håltimme. Vet inte riktigt, vad gör man på en flygplats. Jag kanske får gå ut i allrummet igen och gå igenom säkerhetskontrollen igen lite senare. Det var inte kul här inne. Plus att jag inte är bergsäker på att min gate faktiskt är här. Dock måste erkännas att den här flygplatsen är bra mycket intressantare än Sofias. Sofias ser mest ut som ett jättestort badrum med några skinnklädda sittplatser utslängda nonchalant här och där, lite så artistiskt. Men tyvärr måste ganska många av de väntande passagerarna stå. Eller också kan man sitta på det vita, kakelbelagda golvet och luta ryggen mot de vita, kakelbeklädda väggarna och låtsas att man tar en dusch! Och det säger man ju sällan nej till!

Det känns jättekonstigt att lämna Bulgarien. Men det känns inte som att jag har bott där nästan ett år. När jag tänker tillbaka har jag jättesvårt att komma ihåg vad som har hänt. Lite som ett tomrum. En ö i havet. Fast det där är inte sant. För mig är alla platser där jag vet att jag måste stanna en längre tid vid mer eller mindre en ö i havet. Vid något tillfälle känns de alltid som världens ände. Totalt isolerade och hopplösa. Så var det med Kalmar, Salisbury och nu också med Karlovo. Sen har jag såklart massa tillfällen då jag verkligen uppskattar att bo där och tycker att det är den bästa platsen på jorden och funderar på att stanna kvar för alltid och börjar plugga. Man vet aldrig. Det går väldigt mycket upp och ner, som vissa av er säkert har märkt!

Oj, nu ropar de ut information om flyget till Dubai! Man kanske skulle ta det istället, låter ju ganska spännande. Eller nej just det, nu var det ju Sverige jag skulle till *fokusera*. Här sitter jag och har inte ens kommit hem än och börjar redan fundera på vart jag ska åka på nästa utlandsvistelse. Portugal ligger mycket bra till. Får kolla upp hur man gör om man vill åka som Erasmus till Portugal. Eller… jag kanske helt enkelt ska lägga ner min energi på att faktiskt börja plugga först. Och kolla upp det där med Erasmus sen.

Regn

2010-07-26T00:59:00.000-07:00

För några timmar sedan gick jag till kontoret i extremhällregn och översvämning. Jag kommer dit 100% genomblöt, varpå Katya stirrar på mig som om jag vore dum i huvet ch säger: Elin... Gå hem! Så jag gick hem. Nu sitter jag här, med levande ljus, lyssnar på åskan och tittar på regnet som forsar ner. Jag borde skriva Youthpass, jag borde planera dagens lektion och jag borde nog börja packa också,

Idag tänkte jag att vi ska leka Flaggan med barnen bara för att det kan vara kul att se om det över huvud taget funkar, samt rösta fram bästa postern från förra gången och pyssla med färgat papper. Om någon av ungarna dyker upp vill säga. Karlovos gator är för tillfället folktomma.

Travja da!

2010-07-21T08:44:00.000-07:00

Varje dag mellan 15.00 och 17.00 har jag lektion (summer vacation) med 20 små barn! Idag försökte jag leka pepparkaksgubben med dem. Men hoppsan, bara ungefär hälften av dem förstod vad leken gick ut på. Å andra sidan gjorde de ju jättefina ökenteckningar sedan, så det jämnade helt klart ut sig!

Men det var inte därför jag fick för mig att plötsligt skriva blogginlägg.

Jag har nämligen översättare med mig, eftersom min bulgariska och barnens engelska inte riktigt går hand i hand! När jag pratar med barnen säger jag "Åh vad fint! Men om du vill kan du ju fylla i med lite mer färg här!". Det översätts alltid till "Travja da". Det betyder "Du måste". "Du måste fylla i med färg här!".

Kan vi ha hittat en liten kulturskillnad här kanske?

Sommar

2010-07-07T06:49:00.001-07:00

Sommar är en förrädisk årstid. När hösten är slut börjar man omedelbart längta efter sommaren, en olidlig längtan som håller i sig genom hela den långa förfärliga vintern, genom våren och varar fram till början av Juni ungefär (eller April då om man råkar befinna sig i Bulgarien. Så till hela den här cirkusen läggs två extra juli-månader till).

Men sedan visar det sig varje år, i alla fall för mig, att Juni är den enda månad som faktiskt var värd all väntan. Juli är bara varm övergångsmånad när man inte har något annat att göra än att ha på sig bjärta sommarkläder, jobba lite men det orkar man inte för det är för varmt, ligga på stranden eller grilla. Stranden är inte riktigt min grej, då återstår sommarkläder som jag vanligtvis inte brukar tycka är särskilt intressanta (alla har på sig gult och vitt och limegrönt och sånt trams) samt att grilla, att inte orka jobba och sitta ute i solen en hel dag och bli helt seg i hela kroppen. Hurrey!

Dessutom är alla man känner, inklusive en själv under en vecka eller två, borta från stan på semester! Ska detta vara en åtråvärd årstid? Svenska sommarkvällar är egentligen det enda som är något att ha. Sen kommer hösten som råkar vara min favoritårstid för då får man ta fram de där lite varmare plaggen som man trivs mycket bättre i, samt det blir mycket mer logiskt att dricka te och kaffe. Dessutom börjar folk komma tillbaka till stan, bli aktiva, skolmaterial börjar säljas och luften blir äntligen klar så att man märker skillnaden mellan att befinna sig inne och ute!

Sen i mitten av November någonstans blir allting ödsligt och kallt och mörkt och deppigt, och det är då den kommer igen: Den där orimliga längtan efter nästa sommar! Helt plötsligt har man glömt bort hur sommaren verkligen är och hela hjulet börjar om på nytt.

Precis så är det.

Mångsyssla

2010-07-05T09:38:00.001-07:00

Nu är det lite officiellt att jag ska bli bild- och engelsklärare i sommarskolan i 4 veckor framöver. Himla spännande! Jag gör lite så, går från att vara sekreterare och kopierare, till designer av broschyrer, till trädgårdsmästare, till allmän springflicka och idéspruta, till hjälpreda, till trädgårdsmästare, till filmskapare och slutligen till bildlärare. Man kan ju i alla fall inte klaga på brist på variation!

Hållbar utveckling!

2010-07-02T05:28:00.001-07:00

Borgmästaren skriver på konventionen.

Vi och ungdomar från trakten har lite brainstorming med ett oväntat bra resultat och många bra idéer och initiativ som Tsveti och Katya kan använda sig av i framtiden!

Sebastien från Belgium var en av EVS volontärerna som kom på besök
Liene från Lettland!
David från Sverige!
Elin från Sverige!
Och Simon från Sverige!

Eftersom alla, som jag känner till, svenska EVS-volontärer i Bulgarien var på samma ställe samtidigt den 25/6 kändes det ju helt ofrånkomligt att fira midsommar! Det gjordes bland annat genom att dricka några, i och för sig helt icke-svenska, neonblå drinkar,

Samt genom att tillverka denna fantastiska representation av en svensk, hederlig midsommarstång och gå med den på Karlovos gator!

Elin: Jag vet inte riktigt om jag vill åka hem nu... det börjar liksom äntligen kännas som att jag börjar fatta vad jag sysslar med!

Sussi: Elin... det har du sagt jättemånga gånger förut.

Hehe, hoppsan.

Men, med risk för att repetera mig själv, nu börjar det faktiskt kännas som att jag gör en viss nytta här. Förra veckan hade vi EVS-seminarie med inbjudna EVS-volontärer från Sofia, Gorna Orjahovitsa och Vidin. De gjorde ett jättebra jobb med att presentera IRL-erfarenheter av hur det är att vara EVS! Och redan (!) har vi flera byar som har uttryckt sitt intresse för att ha en EVS-volontär hos sig i framtiden, samt en kille som vill ansöka om att få åka. Inte så illa!

Den här veckan har handlat nästan uteslutande om hållbar utveckling, eftersom organisationen är partners med ett franskt projekt som handlar om nyss nämnda tema. Så den här veckan har vi haft ett möte med våra lokala ungdomar, där vi pratade om vikten av hållbar konsumtion samt skrev ner alla deras och våra idéer om hur man ska göra Karlovo mer hållbart. Dessa idéer blev sedan förvandlade till en konvention som vi på onsdagen presenterade för borgmästaren.

Borgmästaren satt som vanligt på sitt 40 kvadratmeter stora kontor med ungefär 50 000 plastblommor (eller är de kanske riktiga t o m?) och spetsdukar, rökte cigaretter och lyssnade på popfolkmusik. Och som vanligt blev svaret "Vi får se...". De måste ju fråga den och den personen om det är möjligt att få pengar just nu och sedan måste de klura ut det bästa sättet att stoppa pengarna i egen ficka. Eller ge dem till en av stans alla pensionärsföreningar.

På frågan: "Varför bryr ni er bara om att göra saker för pensionärerna och inte för ungdomarna?" blev svaret: "För att VI är pensionärer. Pensionärer bryr sig om pensionärer." Det må hända, men någon gång som omväxling kan de kanske bry sig om andra människor också. Att besöka borgmästaren är alltid en intressant kulturupplevelse och ett studiebesök i Bulgarisk "politik". Nog om det. För tillfället ägnar jag mig åt att göra en film om hållbar uttveckling samt vad vi gjorde lokalt. Det är också en del av projektet.

På mötet tog jag bland annat upp en idé jag såg i Aten som jag nog har berättat om för alla vid det här laget. Man har en "affär" dit alla kan gå och lämna och hämta kläder helt efter eget behov. Det är också ett ställe där folk bara kan samlas, vara lite sociala och utbyta idéer. Den idén plockade Tsvetina upp direkt. Jag har nästan aldrig sett henne så entusiastisk. Så nu ska organisationen anordna en "bytesdag" varje månad där folk kan byta kläder, böcker och annat de inte behöver/behöver. Första bytesdagen är planerad redan för 16e juli, så jag får vara med och arrangera och se hur det funkar!

I helgen ska jag inte resa någonstans och det ska bli så fruktansvärt skönt. Är det ett tecken på att man har rest för mycket under för kort tid? Troligen. Vili vill att jag ska åka till Burgas och hälsa på henne nästa vecka. Det vill inte jag riktigt, men jag får kanske bete mig som en riktig kompis för en gångs skull och göra det i alla fall. Dessutom, efter den här helgen kanske jag är så uttråkad så att jag är villig att åka vart som helst bara jag får komma härifrån. Det vet man aldrig, men just nu känns det verkligen inte så.

Barnhemmet i Kalofer

2010-06-17T06:10:00.000-07:00

Aten och Sofia

2010-06-15T01:46:00.001-07:00

Bilder säger mer än 1000 ord:

Random fakta om Bulgariens miljöpolitik:

Det finns återvinningskontainrar som ni ser här på bilden. Det finns dock ännu ingen återvinningsstation. Doh!
På marknad utanför Alexander Nevski-kyrkan! Här kan man köpa ALLT! Utom möjligen något producerat efter år 1950...

Nej men! Där har vi ju Dali helt plötsligt! På gatan!
Finns det sådana i Stockholm!? Nej jag trodde väl inte det!

Vafalls! Varför får inte Sverige också ha en dikt på en husvägg i Sofia?! Jag kanske får fixa detta oförlåteliga misstag nästa gång jag är där.
Här har vi koppar gjorda av plastpåsar!
Tänk så mycket man kan göra av plastpåsar! Och vi som bara har de liggandes under vasken...

Förra veckan var jag en sväng i Aten.
Där skrev vi en guide till etisk och ansvarsfullkonsumption! Himla mycket jobb, men självklart helt fantastiskt!

För övrigt börjar temperaturerna här nu rusa upp över 40-graders-strecket. Det tycker jag de ska låta bli med. Påminn mig om att aldrig mer flytta till ett varmt land! Man orkar ju ingenting!

Nu till exempel, skulle jag kunna gå och träna, jag skulle kunna läsa, jag skulle kunna dricka kaffe med någon, men gör jag det? Nej, för varje dag (och natt) känns som en bakfylla man inte förtjänar! Så nu har jag klagat färdigt över det.

Mörkt och stormigt!

2010-06-01T05:02:00.000-07:00

Snart rämnar den här byggnaden samman. Efter en till blixt och lite mer åska som känns som att den är högst en meter härifrån. Det är nog dags att gå hem och söka skydd i källaren.

Nu är jag hemma från Turkiet igen och livet har återvänt till sin forna bana: Jobb. Storm ute. Idiotisk dator som aldrig funkar. Idiotisk teknik på kontoret som aldrig funkar.

MEN! Jag har numera tillgång till tvättmaskin! Är det inte fantastiskt!? Moreover, imorgon åker jag till Plovdiv och hämtar biljetten till Aten dit jag ska åka OM EN VECKA!!! *cool*. På uppsamlingsmöte! Så nu måste jag vara kreativ. Men det kan man väl kosta på sig om man får en nästan gratis resa till Aten!

Idag har Katyas dotter Desi spenderat en massa tid på kontoret. Då kan man inte jobba, it's a fact. Det kunde inte Katya heller, så det slutade med att de åkte hem och att det är därmed är officiellt att jag spenderar nästan all min tid på kontoret själv numera. Det är lugnt. Då kan man koncentrera sig.

Jag har även ett smånytt schema. På tisdagar och torsdagar är det meningen (förutom idag) att jag ska spendera eftermiddagarna på barnhemmet i Kalofer. Och det säger man ju absolut inte nej till. På onsdagseftermiddagarna är det meningen att jag ska spendera tid på centret i Sopot. Vilket inte alls känns lika vant. Men hur ska man kunna vänja sig om man aldrig börjar?

Nehej. Nu ska jag gå hem och vara nyttig och titta på film och äta choklad. Det får jag göra för jag kommer få ett gratis månadskort till gymmet och ska börja där, eh, nån dag. Snart.Såna här borde vi ha på kontoret så skulle vi slippa allt tekniskt tjafs jämt! Kanske ska föreslå det imorgon.

Keanu eyes - Marit Bergman

2010-05-05T02:07:00.000-07:00

Dagens repeat 1-sang:

Someday soon
I'll think his childish laughter's silly, soon
I'll resent the way he talks 'bout
Booze, drugs and cartoons
I will think he's shallow
Someday soon

I'll rant about his lack of taste
and soon
He can look for my love somewhere
far beyond the moon
and I will have forgotten his embrace

But for now, all that I
Can think of is his keanu eyes
I'm not ready I keep slipping all the time
I'm longing for the day when he
won't occupy my mind
I guess I'll just have to wait
another while

Someday soon
I won't remember rainy afternoons
Warm soft skin and kissing
under blankets I assume
That any day now, he will be
replaced

But it's hard oh so hard
Lonely Sundays, crisps and
Coke and chocolate bars and VCR
I wish I could stop wondering
where he went
And what he's doing now and
and what we were and what it meant
Right now I just wish that he
was still around

But for now, all that I
Can think of is his keanu eyes
Oh I'm not ready I keep slipping all the time
I'm longing for the day when he
won't occupy my mind
I guess I'll just have to wait
another while

Idag

2010-05-03T03:26:00.000-07:00

Idag ar en ny dag. Dessutom ar det nastan en ny manad. Idag har jag snubblat infor 126 10-aringar.

Nu kanske ni undrar varfor jag ens befann mig framfor 126 10-aringar. Pa Sondag ar det Europe Day. Darfor hade vi en liten workshop idag om Europas lander. Bland annat hade vi nagra sma quiz. Da skulle den 10-aringen som svarade ratt fa ett pris. Den som gav dem dessa fantastiska priser var... tadaa, jag! Och en gang pa vagen tillbaka snubblade jag i halet pa mina byxor. Det var bara en tidsfraga. Sa ja, nu vet ni hela historien. Spannande, spannande!

I eftermiddag blir det premiar for engelsklekionerna i Sopot, maste erkanna att jag ar lite nervos, men det kommer sakert ga fint!

Min kamera fungerar for ovrigt inte. Och i min dator har en trojansk hast bosatt sig (de alskar min dator, jag vet inte vad som ar sa jattekul med den). Vi far se hur lange datorn klarar av att ha en hast boende i sig, jag hade personligen tyckt att det var lite jobbigt...

Sorgen

2010-04-26T01:24:00.000-07:00

I Mark Levengoods bok "Sucka mitt hjarta men brist dock ej" finns en historia om Sorgen, som jag verkligen tycker om. Den handlar om en slav i Bagdad som flamtande kommer in till sin herre Sultanen och sager:

"Herre, jag sag just Sorgen har utanfor, han hojde handen for att hota mig. Lat mig genast fa ge mig av harifran och fly till Damaskus".
"Sjalvklart, ta min vita hast sa ar du i Damaskus ikvall.

Och pojken red ivag. Forargad gick Sultanen ut i tradgarden, och mycket riktigt, dar stod Sorgen.

"Hur vagar du hota min favoritslav?" fragade Sultanen.
Sorgen svarade bestort: "Men Herre, jag hotade honom verkligen inte, jag hojde bara handen i forvaning. Jag hade inte vantat att fa se honom har idag, eftersom vi stamt traff i Damaskus ikvall".

Sa ar det nog. Man kan inte fly sorgen. Den enda vagen bort fran den, ar rakt igenom den.

Fler Istanbul-bilder

2010-04-25T23:20:00.000-07:00

Jag tar mig friheten att lagga upp nagra av Davids bilder eftersom jag tyckte att de var lite fina:

Administration

2010-04-23T04:06:00.000-07:00

Ibland gar man vilse i administrationens fantastiska varld. Symtomen pa detta kan vara att man helt plotsligt inte kan gora sa mycket alls om man inte har ett formellt skrivet projekt sponsrat av Youth in Action-programmet i EU. For man maste ju ha ett formellt skrivet projekt. Annars kan ju folk ifragasatta en och tro att man inte alls har gjort nagot. Och da far man kanske inte pengar fran kommunen!

Denna sjukdom har visst rakat drabba min kara organisation lite. Det ser man nar EU blir mycket viktigare an de lokala ungdomarna de faktiskt jobbar med. Det ser man nar det blir viktigare att dela ut EU-sponsrade kepsar med fina sma budskap istallet for att dela ut hallbar kunskap. Nar organisationens image blir viktigare an att gora en faktisk skillnad. Nar man overdriver lite ibland for att det man gor ska se lite finare ut.

Nar man skriver lite pa hemsidan och sager att den svenska volontaren har gjort en massa heroiska saker och spridit viktig kunskap som hon inte alls riktigt har spridit. Jag pratade ju om renhallningen och det helt otroliga svenska miljotanket med barnen igar nar vi planterade blommor. Jag sa ju att man maste anvanda tygpasar istallet for plast- eller papperspasar for det fororenar inte jorden och miljon lika mycket.

Det var ju inte sa att vi bara pratade om vilka olika sprak vi kan, att det tog en halvtimme att faststalla hur mycket bulgariska jag egentligen kan forsta och prata, att jag kommer fran Sverige och inte England eller Ungern, samt att en av ungarna har varit vid Svarta Havet.

Inte for att det ar nagot fel pa detta. Men var i helskotta kom tygpasar och Sveriges miljoprinciper in?

Piano

2010-04-23T04:00:00.000-07:00

Toppen, just nar jag inser att man inte alls maste ha tillstand for att ga in i rummet dar det finns ett piano, far jag veta att pianot bara kommer vara dar i 2 timmar till. Efter det ska det flyttas till kommunhuset.

Varfor da???

Ska politikerna satta sig och spela lite piano pa kafferasten?

Earth Day

2010-04-22T05:47:00.000-07:00

Idag är det Earth Day. Idag köpte jag en burk inte-Neskafé snabbkaffe till kontoret istället för de där urfåniga nescafé-portionspåsarna de har där. Icke-neskafékaffet kostade 4,75 lv. 25 kr. Det fick det vara värt. Det är ju trots allt Earth Day. Nästa steg är att få dem att göra sig av med plastmuggarna till kaffet som man använder en gång och sedan slänger bort. Hur svårt är det att ta med sig en riktig kopp och sen ta hem den och diska den på kvällen? Inte särskilt.

För övrigt gjorde jag, Katya och en massa 10-åringar i ordning trädgården utanför kontoret idag. Jag spelade dessutom fotboll med Katyas 7-åriga dotter Desi. Det är ju trots allt Earth Day. (Om någon ser kopplingen mellan Earth Day och att plantera säsongsplantor, snälla berätta, jag har letat och letat men ser ingen). Materialet den enormt fantastiska Earth Day-organisationen skulle skicka gick vilse i postgången. Det kanske var Islands fel, jag vet inte. Så ja, idag var det Earth Day ja. Vad fint.

Istanbul

2010-04-08T03:38:00.001-07:00

Fotograf: Maria Frimodig! Inte jag for jag var ett geni och glomde kameran! Ingen kommentar.

Forra veckan akte jag och David till Istanbul och traffade Davids syster Amanda och hennes kompis Maria som var dar pa en veckas semester. Vi, jag och David, kom dit klockan 5 pa onsdagsmorgonen efter att ha akt med nattbussen fran Varna i Bulgarien. 5 dagar senare, klockan halv atta pa sondagskvallen, akte vi tillbaka till Varna igen, mycket nojda med allt vi hunnit med att se och gora.

Istanbul ar en helt fantastisk stad som jag verkligen kan rekommendera som resmal om man vill kombinera sol, religion och kultur. Den ligger pa gransen mellan Europa och Asien och har saledes lite av varje att erbjuda sina invanare och besokare. Vi fokuserade dock mest, med undantag for en kort batresa (sa att vi atminstone kan saga att vi har varit i Asiens sjoterritorium), pa den europeiska delen av staden. Den delen ar ocksa den som ar storst. Dar finns mycket att se, naturligtvis sag vi inte allt, men vi lyckades pricka av den antika vattencicternen fran 500-talet (som mer paminde om ett palats an en simpel vattenreserv), Bla mosken, Ayasofia, Galata Tower, Galata Bridge (dar det alltid star hur manga manniskor som helst och fiskar!), Grand Bazar (dar man fick pruta =D Shit vad jag agde, eller...), Spice Bazar, Sultanahmed och Taksim. Inte sa illa!

Jag gillade nog stan mest for det faktum att den inte var sa kristen. Man har liksom sett sa manga kyrkor vid det har laget att det blir lite... ja, kanske inte "har man sett en har man sett alla", men lite at det hallet. Da ar ju moskeer mycket mer intressant och absolut mer exotiskt. Sista dagen, som var en sondag, hade vi lite av en slappdag som mest innebar en promenad fran Sultanahmed till Taksim, ett besok till Bla Mosken och parkhang i en ganska sa stor och ganska sa popular park som vi hade hittat pa kartan nagra dagar senare. Solen stekte och lokalbefolkningen strommade till med en otrolig fart. Underbart!

Ja, sammanfattningsvis var forra veckan oerhort trevlig och inspirerande, fylld med god mat och ett fantastiskt trevligt ressallskap! Nu sitter jag har pa kontoret igen, men jag kan inte pasta att allt ar precis som det alltid har varit. Det ar det verkligen inte. Hela livet blev en film, som Navid Modiri skulle sagt. Eller nagot.

Sammanfattning

2010-03-29T05:13:00.000-07:00

Midterm-traningen med EVS, i Sofia den 8-11 mars.

Aten, "Young ethical consumers fighting world poverty", 15-19 mars

Nu allihop, har jag inte skrivit pa ganska lange (Stating the obvious). Och nu ar jag inne i en sadan dar cirkel dar man inte vill skriva for det skulle ta sa lang tid eftersom det har gatt sa lang tid, sa man vantar annu langre och vill da saklart annu mindre skriva eftersom annu langre tid har gatt.

Sa for att ta mig ur den cirkeln valjer jag att summera jattekort.

8-11 mars: EVS Midterm training i Sofia, mycket trevligt att se alla trevliga volontarer igen. Och inspirationen bara flodade!

15-19 mars: "Young ethical consumers fighting world poverty"-seminar i Aten. Helt fantastiskt!

Men nu kanns allt de dar sa langt borta, och nagot helt annat har hant, har hemma i Karlovo. Nagot pa manga satt helt underbart, och pa nagra satt jakligt jobbigt. Sa ar livet, kanske! Och saker som hander, hander! Jag kan inte gora nagot ogjort... och mojligen skulle jag inte vilja det heller, det basta hade kanske varit om utgangslaget hade varit helt annorlunda. Men det ar det inte. Vi far se vad som hander, helt enkelt.

Imorgon: Istanbul!

Veliko Turnovo och Gorna

2010-03-05T23:55:00.000-08:00

Goshia (reservation för stavfel. Känns okej med tanke på att hon säger Jelin till mig =D) beundrar utsikten. Och det med rätta!

Här ser ni lite bilder på den väldigt vackra och autentiska staden Велико Търниво, dit jag åkte på en liten utflykt förra veckan. Med på bilderna finns också lite trevligt folk. Det är nämligen så att tre andra EVS-volontärer bor där, David, José och Goshia. José såg jag visserligen inte så mycket av (han tog sig en tur till Varna och åkte samma dag som jag kom, är det inte underbart det här att kunna resa på arbetstid), men Gosia och David var minsann där! Mycket trevligt. Egentligen bor de inte i Veliko Turnovo utan i Gorna Orn..??, ja vad den nu heter, en stad på ungefär 40 000 pers som ligger 20 minuter utanför Veliko Turnovo.

Jag kom dit i tisdags, spenderade tisdagen i Gorna, onsdagen i Turnovo och på torsdagsmorgonen tog jag tåget tillbaka till Karlovo. Två välspenderade dagar som fick mig att inse att när eventuell släkt kommer till Bulgarien, så är Veliko Turnovo ganske mycket ett must-see.

Idag snöar det.

WTF??!!??

Vad hände här? Jag hade ju officiellt sagt hej då till snön för det här året. Så bra gick det med det. Det är väl Baba Marta (Mormor Mars) som är på dåligt humör kanske, har hört att det händer lite då och då. Eller Bulgarien-vädret som är lite förvirrat i största allmänhet, har hört att det händer ibland det med.

Den här helgen är väldigt lugn, vilket är ganska skönt. På måndag bär det av till Sofia igen, på EVS-träning. Hm, borde nog kanske tvätta lite innan dess... men nu snöar det ju ute. Ja, vi får se. Nu känner jag att jag börjar få slut på bra samtalsämnen och att det här inlägget börjar komma farligt nära ett intresse-klubben antecknar-inlägg. Eftersom jag alltid skriver så fruktansvärt händelserika och actionfyllda inlägg annars (?!) så ser jag ingen anledning att bryta den traditionen.

Så nu får jag nog med andra ord sluta skriva och återgå till den meningsfulla sysslan att dricka kaffe, kolla på Vänner, spraya sängen med anti-loppspray och lyssna lite på Spektor emellanåt. Bra grejer!

Честита Баба Мартa!

2010-03-01T05:50:00.000-08:00

Eller: Glad (god? lycklig? catchy?) Baba Marta! Detta ar en trevlig tradition som firas i Bulgarien den 1 mars. Den gar ungefar ut pa att man koper sma rodvita band (som kommer i alla mojliga former och med alla mojliga monster och ibland t o m kandisar, har dock hort att de senare framst tillverkas i Kina), som man sedan ger till nara och kara att satta runt handleden, eller vart man nu vill ha den. Detta ar for att onska lycka, framgang och halsa. Sjalvklart ar ju hela grejen att fira att varen ar har!

Nar man sedan ser en varfagel, t ex stork eller svala, eller nar man ser loven sla ut pa traden, ska man knyta fast sina sma band pa nagon gren. Det ar val himla trevligt? Varfor gor vi aldrig sant i Sverige! Sedan vet jag inte om nagon kommer och rensar upp alla de dar rodvita banden sen eller hur det funkar, men det far jag val veta tids nog. Trevlig tradition ar det hur som helst!

Mars närmar sig

2010-02-26T10:47:00.000-08:00

Bara en enda ros på ett evigt klänge
så är livet
Trist varar länge
För, underbart är kort, alldeles för kort...

Följer du ödets väg genom dunkla gränder
Når dig solen
En glimt i sänder
Ty, underbart är kort, alldeles för kort...

I början av veckan var min tanke att åka till barnhemmet i Kalofer på fredag, dvs idag. Imorse var det verkligen inte min tanke längre! Nu ska ju inte mina personliga problem gå ut över barnen i Kalofer, men jag behöver nog lite mera tid. Jag önskar att jag bara kunde gå dit själv, och slippa vara så beroende av folk. Jag kan ju i och för sig, rent tekniskt sett, bara gå dit själv, men då har jag ingen tolk... Får väl lära mig bulgariska bra helt enkelt, det verkar vara den enda lösningen. Elementärt, min käre Watson!

Så det blev hemmakväll istället, inte helt fel det heller. På jobbet var det presskonferens (min favorit) där det talades mycket om vårt nya projekt: Att ge en grupp betsående av lika många romer som "bulgarer" (hatar att de delar upp dem så, är inte romerna bulgarer också?) en kurs i att servera och laga mat i Sopot. Dit ska jag följa med dem 3 ggr i veckan framöver, så nu får jag lära mig laga bulgarisk mat =D

Kursen startar den 8e mars. Då börjar även EVS mid term-träningen i Sofia. Det ska bli jättekul, hänga med lite andra kära EVSare igen! Förra gången när jag åkte dit visste jag ingenting, nu känns det som att man har lite mer koll på läget. Dessutom får vi ju kanske se vilka de nya volontärerna är, om det nu faller sig så att vi alla har träningen samtidigt igen, så som det var förra gången, i December.

Dessutom har jag fått det glada beskedet att jag har blivit antagen till en träningskurs i Aten den 15-19 mars. "Young ethical consumers fighting world poverty", heter den. Ansökan var ganska lång, och det kändes som att jag mest skrev en massa skit. Jag slängde också in lite kritik mot Fair Trade (som är vad hela kursen bygger på och vad värdorganisationerna jobbar med) så jag måste säga att jag blev väldigt glatt överraskad när mailet kom. Idag bokade vi flygbiljetten (orka åka 12 timmar med buss. Usch, vilken usel miljökämpe jag är), och på måndag åker jag till Plovdiv och hämtar den!

Nästa vecka är även planen att jag ska ta en sväng till Veliko Turnovo med omnejd och träffa David och Gosia. På tisdag går bussen och på torsdag tänker jag mig att jag kommer hem igen. Det blir kul att träffa dem igen, och jag har bara hört bra saker om Veliko Turnovo =) Hoppas nu att vädret anstränger sig lite och blir så fint som jag vet att det faktiskt kan bli!

Andlosa dagar pa kontoret

2010-02-23T03:41:00.000-08:00

Ah, de har dagarna tar ju aldrig slut. Ar hur trott som helst. Idag har jag agnat hela dagen at att forsoka komma pa vad jag ska gora pa mina engelsklektioner i mars. Kanns som att det ar lite dags liksom. Det ar tre helt olika malgrupper, sa man far liksom anpassa sig. Tva av grupperna gar helt okej att planera, den tredje ar mycket svarare.

Dagarna domineras ju ocksa av ett annat problem, vissa av er vet precis vad jag menar. Ni andra far val fraga ;)

19 Feb - Vasil Levski-dagen

2010-02-19T07:04:00.000-08:00

Nej, det är inte krig. Det är Vasil Levski-dagen.

För övrigt är det idag 15-20 grader varmt. Tack vare detta kunde jag efter jobbet sätta mig på balkongen med en kopp kaffe och lyssna till de fantastiska hymnerna som idag sjungs på Vasil Levski-torget till Vasil Levskis ära. Nu kan jag också svara på frågan jag ställde i förra inlägget och som alla självklart har väntat med spänning på att få veta svaret till. Vill man som internationell student plugga i Bulgarien visar det sig att man måste betala en avgift på 2000-5000 euro. Eh, varifrån kom den avgiften? Riktigt drygt (jag får använda ord som 'drygt' för jag bor inte i Sverige, och då får man göra sånt.).

Vad ska jag göra nu? Leta jobb? Skriva låtar och skapa en singer/songwriter-karriär i Bulgarien? Skriva arga brev som uppmanar regeringen att ta bort alla dumma avgifter (och samtidigt passa på att skriva in ett litet stycke om att de borde sätta in bussar från Karlovo till Vedrare som avgår senare än kl. 6 på kvällen)?

Only time will tell.

Imorgon blir det, tadaa, Sofia!

Ja!

2010-02-12T10:51:00.000-08:00

Jag gillar fasen Bulgarien. Kan man plugga här?

Sofia. Igen.

2010-02-11T04:35:00.001-08:00

Jag: Nej, det går inte, jag kommer att vara borta från stan Torsdag- Lördag.
Pavlina (Min bulgariskalärare) *inte ett dugg förvånad*: Jaha, ska du till Sofia?
Jag: Eh, hur visste du det?
Pavlina: Du åker alltid dit.

Det börjar nästan kännas som att jag bor i Sofia. Och den här gången vill jag inte ens riktigt åka, jag hade absolut hellre stannat hemma och gått på kinesisk resturang och festival här i Karlovo på Lördag med Sarah och Zack. Eller gjort en miniresa med David och José och kanske någon mer. Men jag har lovat, och även om löften kanske inte alltid är till för att hållas så är det de den här gången. Plus att jag ju får träffa min kära Amelie, och det är ju alltid lika trevligt.

Nu kanske någon undrar varför jag nödvändigtvis måste åka till Sofia där, trots att jag inte riktigt har lust. Det är ett sånt där seminarium igen. Helt på bulgariska. Mm. Där ska vi presentera och utveckla vår projektidé om Millenniemålen. På bulgariska. Jag vet inte hur mycket nytta vi kommer ha av den här helgen, men som Amelie sa, vi kanske åtminstone träffar roligt folk. Som kan engelska.

Seminariet håller egentligen på till söndag, men jag tänkte vara lurig och åka tillbaka hem redan på lördag. Jag vill nämligen åka till Kalofer på söndag, och titta på en festival de här där. Jag kanske kan be Amelie uppehålla dem och smyga mig ut när ingen ser? Hm... vi får se.

Idag har jag hjälpt Tsvetina att boka biljetter hos SJ. Hon ska till Sverige den 21a mars och åh vilken tur att jag finns där och kan hjälpa henne och förvarna om Sverige där man faktiskt borde boka sina biljetter innan. Här i Bulgarian får man inte alltid köpa tågbiljetter tidigare än en timme innan tåget går. Spännande, spännande. Dessutom har jag upptäckt hur rysligt dyr Arlanda Express är om man inte är ungdom. Usch. Nej, nu blir det kaffe och frukt och om två och en halv timme går bussen. Off and away!

Bli arg!!!! Eh.. eller?!

2010-02-07T05:08:00.000-08:00

"Jag slår inte tillbaka, det ligger inte i min natur. Och det är väl synd, för en motattack eller två skulle nog lösa ett och annat problem och behövs ibland. Men som sagt, mina gener bär på en förbannelse. Alla dess bärare är automatiska mesar, som hellre står stumt och tar emot skit, vänder andra kinden till, än slår tillbaks. Det är vi, som växte upp i Bamses magiska värld, där Vargen alltid släpptes fri eftersom 'Ingen blir snäll av att sitta i fängelse', och ingen är elak bara för att vara elak utan egentligen vill de bara vara med och leka med de andra barnen. Det är vi som alltid försöker se de bra sidorna av våra medmänniskor. Bamsetramse springer över vägen. Våld föder våld.

Det är vi, som passivt smyger runt iförda peace-tröjor och t-shirts som snällt föreslår att kanske borde vi sluta spraya håret för det är ju faktiskt inte snällt mot naturen, men ingen ska väl tvingas till något vi måste få folk att inse att det kanske nästan skulle vara bra att kanske göra något åt fattigdomen i tredje världen snart. Det är vi som är för stumma protester som ingen märker. Det är vi som verkligen inte vill störa, vi som inte vill ta plats. Vi vill inte ha trubbel, inte störa friden. Vi vill ju bara vara omtyckta av alla. Kärlek och respekt!"

Är man cool om man citerar sig själv? Skitsamma, jag är ju hur som helst inte riktigt cool av mig och har liksom gett upp alla ambitioner, så nu gör jag det. Citerar mig själv alltså. Det här skrev jag på min andra blogg "Ängeln på din axel" i Mars 2008, d v s när jag fortfarande var i Kanada. En viss värdbror var nog lite involverad i de där plötsliga arga tankarna. En viss kompis i skolan också. Men det var då.

Nu är nu. Men nu är jag återigen i en liknande situation. Ibland blir jag så trött på mig själv som aldrig kan ta plats och aldrig kan säga ifrån utan bara går med på allting med ett artigt litet leende men som i hemlighet tänker och tycker precis tvärtom och inte alls trivs i situationen. Låter jag någon få veta det? Nej. Hur mesig får man bli. Faktum är att man knappt får bli såhär mesig som jag är nu enligt mig. Men det är jättesvårt. Man är ju så beroende av folk. Jag kan ju bli arg på världens politiska ledare hur lätt som helst för de kommer jag aldrig träffa. Men de här personerna träffar jag varje dag. Ibland måste man vara lite diplomatisk också. Nu vände det här inlägget helt plötsligt helt ut och in på sig själv.

Vad var min slutsats egentligen?! Att det är himla klurigt att hantera situationer på ett smidigt sätt ibland tror jag. Men nu måste jag våga stå upp mer för mig själv. Såhär kan jag ju inte hålla på.

Flygplatsfilosofi

2010-02-05T13:49:00.000-08:00

Vitt kakel och vita pelare så långt ögat når. Här och där står Skybar, med sina iögonfallande neonskyltar och barstolar i mörkt trä. En skarp kontrast till allt det vita, evighetslånga. Övergivna? Det känns nästan så. Som att ingen reser från Bulgarien, och ännu färre reser hit. Eller också är det bara jag som är tidig. Ovanligt tidig för att vara jag, jag har fortfarande en timme att döda. Ute gnistrar snön, de stora fönstren ger en panoramautsikt över en vit tomhet. Ett mörker i vitt.

På vägen hit i taxin med mannen utan tänder fick jag, tack vare min och taximannens bristande möjligheter till kommunikation, tillfälle att i lugn och ro beskåda lite av Sofias arkitektur. Torrt, tycker någon. Arkitektur... Magnifika byggnader med utförligt arbetade balkonger, stenfigurer som stolt vaktar varsin sida av huvudentrén. Blandat med massproducerade höghus, byggda i en grå-beige stil, med fasader som lämnar endel övrigt att önska. Men under bostadsbristen efter kriget dög de fint. Sofias historia berättar sig själv, och låter oss inte glömma.

Mellan husen strömmar trafiken. Många bilar tutar beslutsamt och andra har bestämt sig för att parkera lite snett mitt på vägen. "Här blir nog bra, jag ska ju ändå bara vara borta några ögonblick". Camo edin moment. Granar vars grenar magiskt skimrar av snö står utspridda här och var, strödda över staden som vackra dekorationer.

Nu äntligen händer det visst något. En kvinna klädd i flygvärdinne-uniform dyker upp i gaten och börjar lite smått slött fingra på en dator. Sedan dyker en till upp, och så en till. Nu står de alla tre vid samma dator och pratar om något jag inte förstår.

Folk har börjat köa. Klockan tickar. Enligt informationen på boarding passet skulle gaten öppnas nu, och påstigningen av planet börja. Men ingen dörr öppnas. Istället går en gråtande blond flicka fram till kvinnorna och börjar prata i ett bönfallande tonläge. Kvinnorna ser bekymrade ut och skakar på huvudena. I Bulgarien kan det betyda både nej och ja, man vet aldrig. Motvilligt känner jag hur paniken inom mig stiger. Vad sysslar de med? Ska hela planet behöva lida bara för att en flicka har lite problem? Men genast ångrar jag mig, naturligtvis är det inte flickans fel.

Jag som alltid har gjort en grej av min fantastiska förmåga att hålla mig lugn i situationer som jag ändå inte kan påverka. Låt gå, låt gud, eller hur det nu var. Men tydligen inte den här gången. Jag har väntat alltför länge på det här ögonblicket, och anslutningen i Budapest är alltför tajt för att jag ska kunna hålla mig lugn. Märkligt att flygtrafiken till och från Sofia alltid ska vara försenad, tänker jag irriterat. Flickan har slutat gråta och talar upprört i sin mobiltelefon. Varför säger ingen något? Lite information, tack. I Sverige uppskattar vi nämligen information ohälsosamt mycket. Så mycket så att det inte är riktigt okej när vi inte får den i tillräckliga doser och tillräckligt snabbt. Hallå!?

10 minuter kvar till utsatt avgångstid, det klarar de aldrig. Mentalt försöker jag förbereda mig på förseningens eventuella konsekvenser. Det går sådär först. Det enda jag kan tänka på är hur gärna jag vill träffa Ante och Hanna på Liljeholmen ikväll. Jag inser hur mycket jag avskyr att vara i ett läge där jag bara kan stå och titta på. Hysteri som alltid gått tvärtemot mina iskalla principer, vad har hänt med mig?

Jag lyfter min ilskna blick från golvet. Efter hand som jag ser mig omkring övergår mitt ansiktsuttryck en transformation från irritation till förvåning, och till insikten om att jag är den enda av de väntande passagerarna som verkar vara det minsta stressad. Hur kan det komma sig? De andra pratar och skrattar lugnt med varandra. Som om detta är något alla helt enkelt lugnt räknar med.

Jag känner mig med ens lite dum. Faktiskt, vad är det värsta som kan hända? Jag får träffa min familj några timmar, kanske eventuellt någon dag, senare. Visst... det vore ju trist, men kanske inte riktigt likvärdigt den obegripliga känslan av oro och förtvivlan som jag känner växa i bröstet. Nu får jag skärpa mig. Den känslan får jag spara tills dess att den verkligen är rättfärdigad. Så farligt kan det ju inte vara. Nej.

Så ja. Vad gör man? Där i slutet av den gigantiska kön till gaten tvingar jag migsjälv att inse det självklara som de andra redan har insett: Planet är en halvtimme försenat. Vi kan inte ändra på det. Då kan man lika gärna göra det bästa av den halvtimmen. Då kan man lika gärna skratta. För den halvtimmen kommer aldrig tillbaka, den får man bara en gång. Spokoino. Spokoino, molya.

Barnhemmet i Kalofer - Ett välgörenhetsprojekt?

2010-02-05T09:09:00.001-08:00

"Men, jag har ju inga pengar..."
Ibland när jag säger till någon, tyvärr oftast någon som är född och uppvuxen i Karlovo, att jag besöker barnhemmet i Kalofer, får jag ett svar som låter ungefär såhär: "Ja... jag skulle också gärna gå dit, men det känns som att... vad ska jag göra där? Jag har ju inga pengar att ge dem".

Denna eviga fixering vid pengar. Jag ger inte pengar till barnen i Kalofer. Jag är inte den generösa svenskan som ger en chokladkaka till alla barnen varje gång jag kommer dit. Vad vore poängen med det? Förvisso skulle detta nog få dem att värdera mina besök ganska högt, men inte för min skull. Utan för det materiella som min närvaro medför. Det blir ju ganska snett. Och framför allt så kan det ju medföra att de uppskattar mindre när någon stackare kommer dit bara för att umgås med barnen, men missade den där lilla detaljen att ta med sig presenter.

Faktum är att tänker man så, så skulle hela min tillvaro här i Bulgarien inte vara så viktig. Jag har ju inga pengar.

Relationer - ett själsligt utbyte
Och själva inställningen att man inte kan ge en person något bara för att man inte kan bidra ekonomiskt är ju helt fruktansvärd. Vad ska vi då ha vänner och familj till? Dem har vi ju för att byta idéer med, och för att ge och få trygghet. Ge och ta. Med hjälp av dem vidgar vi våra vyer och får nya perspektiv, som i sin tur gör att vår kunskapshorisont växer. Barnen i Kalofer är inte offer eller saker som vi ska hjälpa. De är människor precis som alla andra. Inga anonyma välgörenhetsobjekt som man endast kan hjälpa genom att donera pengar hemma från soffan.

Det finns andra, mer givande sätt. Man kan visa vem man är, att man finns, och att man bryr sig. Att man tar sig tiden att vara med dem. Och att man uppskattar deras sällskap. Jag går inte dit som en välgörande uppoffring. Jag går dit för att jag vill och för att det är roligt.

En glob av kontakt
Det var någon som sa att vår kontakt med och förståelse för yttervärlden är som en glob runtomkring oss, och den globen växer när vi lär oss något nytt och tar till oss det nya och främmande. Och ju mer globen växer, desto större blir ju ytan och därmed vår kontakt med, och förståelse för, omvärlden. Det blir en god cirkel. Genom att gå till barnhemmet hoppas jag att både min och barnens glober växer och därmed kan vi alla bidra till att förståelsen och tilliten mellan oss också växer.

En fast punkt
Styrkan man får av att umgås med de man litar på är svår att hitta någon annanstans. Ingen kan någonsin få för många vänner. Det tror i alla fall inte jag. Genom att umgås med barnen i Kalofer, visar vi att vi bryr oss. Att de är viktiga för oss. För det är de. Och vi kan, till en viss del, bli en del av deras värld, någon slags trygghet. När jag var där sist, klättrade en liten 4-årig flicka upp på mig och sa "Eta e moyat maika". Det här är min mamma.

De här barnen har på ett eller annat sätt blivit övergivna en gång. Vi kan inte ersätta deras föräldrar. Det kan inte personalen där heller. Men vi kan ändå hjälpa dem. Inte genom att ge pengar, utan genom att faktiskt vara där.

Att ge kläder är nog fint, men det viktigaste tror jag är att faktiskt spendera tid med barnen. När kläder slits ut finns minnena och kunskapen kvar. Men enligt vissa människors mått verkar det vara något meningslöst och helt bortkastad tid. Det är så synd.

Som om barnen vore meningslösa och bortkastad tid.

Barnhemmet i Kalofer - Misstänksamhet

2010-02-05T08:49:00.000-08:00

Oj, vad jag inte kände mig välkommen
En annan sak som även den har gnagt i mitt huvud den senaste tiden är personalen på barnhemmet i Kalofer. När jag kom dit första gången fick jag inte ögonkontakt med de som jobbade där en enda gång. De tittade helt enkelt inte på mig. De hälsade knappt. Jag hade, i min enfald kanske, snarare väntat att de skulle vara glada för att vi kom dit och spenderade lite tid med barnen där. Charlie, en engalska som också hon är bosatt i Bulgarien, fick samma reaktion när hon försökte prata med rektorn på barnhemmet om en kläddonation som hon för tillfället håller på med. Rektorn verkade väldigt distraherad av något. Allt detta kan ju ha sina förklaringar, men man börjar ju undra.

Dokumentärfilm för BBC
Min bulgariskalärare berättade för mig att det en gång kommit en brittisk journalist och besökt ett barnhem för funktionshindrade barn i norra Bulgarien. Efter besöket gjorde hon och några andra en dokumentärfilm och barnhemmet. Dokumentärfilmen visades på BBC och rörde upp väldigt mycket känslor. Den visade hur eländigt det var att bo på det där barnhemmet, hur dåliga omständigheterna och tillståndet där var. Sanningen, helt enkelt. En kampanj sattes igång, och idag finns inte det barnhemmet mer. Det revs och ersattes av nya, mer mänskliga byggnader.

Misstänksamma
Men sedan dess har barnhemsföreståndare i allmänhet varit lite mer misstänksamma. De är rädda. Är man rädd brukar det betyda att man har någonting att dölja. Och ja, jag vet saker om barnhemmet i Kalofer som jag kanske inte riktigt hade velat veta. Saker som personalen inte kan göra så mycket åt, men som de kanske är rädda för ska komma ut till allmänheten ännu mer. Men varken jag eller Charlie är ute efter att ta foton och publicera. Vi vill ju bara hjälpa till.

Kanske gör personalen sitt bästa för att skilja jobb och privatliv åt, vad vet jag. Det kan inte vara enkelt att jobba på ett barnhem. Faktum är att det inte ens är så lätt att bara vara där ett par timmar, som jag är. Man får en känsla av maktlöshet. Ja, det fanns säkert flera olika anledningar till att det var svårt att få kontakt med personalen där. Kanske var de osäkra på om vi kunde bulgariska. Men man kan väl ändå vara lite trevlig. Eller?

Tankar på buss

2010-02-04T11:02:00.000-08:00

När jag bodde i Sverige, trodde jag nog att bara man flyttade utomlands, som till exempel till Bulgarien i Östeuropa, så skulle hela ens väsen liksom förändras automatiskt. Självklart gör det inte det. Det är ju lika dumt som att tänka att man automatiskt blir alternativ bara för att man lyssnar på indiemusik och köper ett set ekologiska kläder från en second hand-butik. Eller att man blir cool bara för att man börjar röka.

Krusningar på ytan förändrar inte det som sker därnere, på djupet. Eller? Jaget kan nog inte förändras så snabbt. I alla fall inte mitt.

Och om det nu skett en förändring inom mig, så gick den inte åt det hållet som jag låg och drömde om i vindsrummet hemma i Kalmar. Istället för att ha blivit mer självständig och berest, har jag nog snarare vridit min personlighet åt det lätt hysteriska hållet. Hon den där som aldrig kan slappna av. Hon som alltid nödvändigtvis ska oroa sig för något.

Kan man ändra sig själv trots att ens omgivning ständigt säger Nej? Med ren viljekraft. Men var tog den viljan vägen? Den försvann någonstans på en spårvagn mellan centrum och centralstationen och finns att återfinna... var?

Det är kanske dags att börja anpassa sig till Bulgarerna. Ta seden dit man kommer som det så fint heter. Спокойно. Спокойно, моля. Lär och lev, lev och lär, och lev igen. Igen. Då går det ner igen. Och då blir det vår igen. Det trodde jag aldrig. (ref. Emil Jensen).

Suva i Pernik

2010-02-03T03:40:00.000-08:00

Idag skiner solen här i Karlovo och det är nästan varmt ute. Det kan låta trevligt, men oj, vad man misstar sig. Inte för att verka pessimistisk, men för mig innebär sol att jag känner krav på mig att ägna hela dagen åt att tvätta. Handtvätta. Det är upp till vädrets makter om jag ska ha rena kläder på mig eller inte. Eller åtminstone om jag ska ha rena lakan. Jag har nämligen ingen plats att hänga upp någonting inomhus. Och om det är för kallt ute och man hänger upp det där så fryser det bara. Och nu vet jag vad vissa tänker, men nej, man kan inte hänga upp en lina i taket. Den möjligheten har jag redan tänkt igenom.

Den här bloggen är lite av min klagomur kanske ni har märkt. Här skriver jag en massa jobbiga saker med att leva i en etta i Bulgarien på vintern. Det finns ju självklart också en massa bra saker med att bo i en etta i Bulgarien. Men kanske inte riktigt på vintern...

Hur som helst, i helgen var jag i Sofia. Igen. Jag gillar Sofia. På vintern ger den stan mig en sån retrokänsla. Kommunismen lever vidare. Sida vid sida med gigantiska reklamskyltar och gamla regeringsbyggnader med stenfigurer på. På en överfull spårvagn i Sofia. Liksom. I Jagodas lägenhet som har rosa och turkosa väggar, mörkbruna dörrar, knapptelefon från 70-talet (hade det varit nummerskiva hade den passat in perfekt i atmosfären) och porslinsanka och utnötta stolar i köket.

Vi var på festival i Pernik, en stad 45 min från Sofia. Bulgarisk festival som går ut på att man ska ta på sig fruktansvärda masker (Linnea är lite rädd för de här maskerna, vill jag minnas), djurdräkter, fjäderschabrak och helt enkelt allting man kan komma på som är stort, exotiskt och otympligt. Detta ska skrämma bort vintern och de onda andarna. Och så dricker man i regel en massa också, för det gör man på alla bulgariska högtider. Vi drack inte så mycket, så jag antar att vi inte var riktigt äkta. En kinesisk grupp var där också, men vi missade dem för vi satt inne på en pub och gjorde allt för att smärtan i fötterna skulle försvinna (javisst ja, det var skitkallt ute). Det fanns också en grupp från Makedonien. De börjar dricka tidigt på morgonen. Framåt förmiddagen är de inne i trans och kan då få kontakt med sina förfäder. Där ser man, dte är ju så man ska göra.

På söndagen åkte vi med en grupp killar 10 mil nordösterut. Där ägnade vi sex timmar åt att titta på grottor.Den här gången hade vi tagit plastpåsar på fötterna så det var inte riktigt lika kallt. Det var bara där i slutet när vi nödvändigtvis skulle titta färdigt på solnedgången innan man fick gå in och sätta sig i bilen, som vi var tvungna att dansa och hoppa lite. Lite soldyrkan över det. På det hela taget var utflykten väldigt trevlig, med trevliga människor. Grottmänniskor, eller vad man nu ska kalla dem. Människor som gillar grottor. Och fladdermöss.

детска градини и технологии

2010-01-26T12:07:00.000-08:00

Живеещи сами понякога е скучнол. Но сега е по-добре защото има китайски ресторант в град карлово! Oj, vad mycket jag skulle hunnit med ikväll. Imorgon kväll kan jag inte för då ska jag fika med Elena och kanske spela biljard. På torsdag kväll är det dans och engelskamöte. På fredag vill jag jättegärna åka till Sofia och hälsa på Amelie (och titta på en tradtionell parad, vi får se hur det blir). Så det var det var denna kvällen det gällde.

Men jag fastnade i bulgariskan, som alltid. Timmar går utan att jag märker det, jag sitter bara och slår upp nya ord och fraser (lär jag mig dem?) för att det är roligt. Jag som skulle läst en massa om klimatförändringar. Tro nu inte att jag kan en massa bulgariska bara för att jag sitter med det så mycket. Аз говоря само малко. Men nu är det ju roligt! Sjukt förvånande! (Till skillnad från förut när det bara var jättejobbigt). Numera går jag också runt i lägenheten (alla 20 kvadratmeterna) och lyssnar på en övnings-cd.

Den här veckan har vi tydligen något dagisprojekt. Det går ut på att vi åker till ett dagis om dagen och håller en "lektion" om tolerans. Helt på bulgariska såklart så jag tar mest kort. Men barnen är hur söta som helst, jag älskar bulgariska barn (misstolka inte!). De pratar massa med mig, för som bekant tar ju inte barn riktigt hänsyn tll om man förstår eller inte. Trots att jag mest svarar med inkorrekta, halvfärdiga meningar så verkar de gilla mig av någon anledning (även om de ser lite förvirrade ut ibland. Men inte hälften så förvirrade som jag).

Annars brottas jag mest med tekniken på kontoret som inte verkar gilla oss alls. Idag satt jag och Katya på varsitt håll, hon vid kopiatorn som fick för sig att den plötsligt skulle börja äta papper, och jag vid datorn som vägrade att skicka iväg viktiga mail. Man blir ju så glad av sånt! Tur att det har kommit en kinesisk resturang till stan *puh*. Och att jag är innehavare av Anastasia på bulgariska. Och att min underbara bulgariskalärare finns. Hur dagen annars hade klarat sig är en gåta.

Vassil Levski och seminarium

2010-01-23T10:33:00.000-08:00

Det kanske är dags att skriva ett inlägg här för att ge någon slags indikation på vad jag sysslar med egentligen. Fast jag vet ju inte riktigt själv ens vad jag sysslar med. Framför allt inte den här helgen.

Förra veckan sa Katya till mig: "Elin, vill du åka på seminarium i Sofia nästa fredag? Det är helt på bulgariska."
Jag *ryggar tillbaka*: "Helt på bulgarska, eehh, jag vet inte, kanske en annan gång?"
Katya *lugnt men bestämt*: "Jo, men du måste ju förbättra din bulgariska på något sätt."

Jaa... det måste jag ju, det är en av de få sakerna i mitt liv som är helt uppenbara. Så då blev det så, jag och Vili åkte till Sofia igår och kom hem idag. Spontan tanke som har gnagt i mig hela helgen och därför inte ens är särskilt spontan: Är jag modig eller bara DUM i huvudet som försätter mig i sådana här situationer?

Det senare kändes det som. Jag kände mig som en idiot större delen av tiden, och framför allt insåg jag hur skrattretande lite bulgariska jag kan. PLUS att det var hur utmattande som helst! Om ni är trogna följare av Parlamentet känner ni kanske till scenen i Tips från coachen där Björn Gustafsson får uppmaningen "Du fattar ingenting". Precis så kände jag mig. Det var JÄTTEJOBBIGT! Så, nu har jag fått klaga av mig lite.

Dåså...

Slutsats nummer 1: Om din första impuls säger "Åk inte till Sofia, du kommer göra bort dig, inte fatta någonting, bli jättetrött och känna dig som en marsmänniska i två dagar" så åk för guds skull inte till Sofia!

Slutsats nummer 2: Fast å andra sidan... man kan ju åka till Sofia ändå bara för att se vad som händer och för att det är roligare än att sitta i Karlovo hela helgen. Vem vet, alltid lär man sig nånting, och om inte annat så får man ju bo på hotell en natt gratis, och träffa en massa bulgarer. Se där, det bara kryllar ju av fördelar!

Seminariet handlade om utbildning och integrering av barn som inte är bulgarer. Man skulle bl. a skapa en framtidsskola och delta i ett imitiations-rollspel. (Jag spelade det utländska barnet som inte förstod bulgariska- Dvs. jag spelade i princip mig själv).

Så det är vad jag har gjort i helgen. Imorgon kanske jag tar en tur till Morrison (kaféet där Vili jobbar) för att plugga lite. Jag får ingen ro i lägenheten, det finns alltid något roligare att göra. (inte för att klimatförändringar inte är jätteroligt, men ni fattar) Dessutom har jag inget bra bord och det måste man ha.

Biblioteket i staden har jag testat och skippat. Tried and discarded. Jag vågar inte gå dit igen, det känns som att det spökar där. Och Vassil Levski stirrar ner på en från alla väggar *rys* (kan ju t o m vara han som är spöket). Och ja, han tittar bara på mig, för det är bara jag och tanterna som är där. Och de har han väl tittat på så länge vid det här laget att det säkert känns trevligt med lite ny fräsch omväxling. Så jag förstår honom ju. Men det är fortfarande obehagligt och ödsligt. Dessutom går man rakt in i honom när man kommer in genom entrén, i form av en jättestaty.

Vad är det med det här landet och Vassil Levski? Och när jag ändå är igång, vet de ens vad isolering är? Och om de inte vet det, varför vet de inte då åtminstone vad bra värme innebär? Och varför fick vi så lite mat på hotellet? Och varför måste bulgariska vara så fruktansvärt, oerhört komplicerat? Varför är det inte sommar snart? Ja, ni ser ju. Vilka problem.

Konstig dag

2009-12-19T06:15:00.000-08:00

Idag har varit en konstig dag. Ni vet, en sån där typiskt konstig dag när det var mening att man skulle åka till barnhemmet i Kalofer men ställer in för att man inte orkar. Istället sover man till 2 (man skyller på att man är förkyld) och när man väl ger sig ut på stan ger man antingen för lite eller för mycket pengar till tjejen i kassan, och sedan tappar man växeln på golvet, och sedan hör man inte när den lite småsnygge killen i fruktaffären frågar vart man kommer ifrån. Och när man väl hör är man lite förkyld så när man sluddrar fram "Sweden" får man det välförtjänta svaret "Spain?".

Har ni också såna där dagar när ni köper en stor kasse frukt och grönt för 7, 50 och sen köper en tanig liten tejprulle för över 25 kr? Och sedan när ni går hem ser ni en gammal rysk bil övertäckt ett specialsytt vinterskydd och ett gäng gamla gubbar som står och dansar utanför en affär. Och sen går strömmen i mataffären. Eller det kanske bara är jag som har såna dagar =) Nu har jag iallafall en massa plastpåsar hemma igen.

Sverige nästa! Ska bli gött, är bara lite orolig för att tiden kommer att gå alldeles för fort.

EVS On-arrival

2009-12-16T04:48:00.000-08:00

Åååh, jag vill tillbaka på EVS on-arrival training i Sofia =) Det var nog fasen en av de bästa grejerna på länge. Nu känns det inte som att jag är den enda EVS-volontären i Bulgarien längre. Och framför allt känns det inte som att jag är den enda svensken. Tro det eller ej så fanns det faktiskt en till svensk där, som också har varit här i ungeför 3 månader. Hur stor är chansen? Han heter David och kommer från Åmål. Trevligt trevligt. Någon att prata svenska med.

I fredags kom jag hem hit och joinade de sista dagarna av vår träningskurs här i Karlovo. Då visade det sig att här fanns en litauisk kille som har bott i Sverige ett halvår och som pluggar svenska och svensk litteratur på skandinaviska departementet (eller vad det heter) i Villnius och som därmed pratar svenska flytande. Så den här veckan har jag nog pratat mer svenska än vad jag gjorde de två och en halv månaderna innan tillsammans. Dessutom fanns det en slovensk kille som kunde räkna upp minst 10 svenska filmer (på svenska) som han tyckte var jättebra. Några av dem kände jag till (Fucking Åmål osv.) och några hade jag aldrig hört talas om. Man har mycket att lära, tydligen.

Nu måste jag skriva en rapport om toleransdagen. I'll be back.

Förresten, om någon undrar så kommer jag till Stockholm den 22:a dec =D Och till Kalmar bär det av den 25:e eller den 26:e!

Mail och välkomstbrev

2009-12-04T04:23:00.000-08:00

Nu är Katja, Tsvetina och Illiana (Tsvetinas två månader gamla dotter) på hotellet och rekar inför nästa vecka. Det är lite skönt, tyst och lugnt på kontoret. Den här veckan sitter jag mest och mailar med alla utländska deltagare i Träningskursen ("Youth enterpreneurship and creativity") vi ska ha här nästa vecka. Det är väldigt mycket praktisk information, och filer som ska bifogas och skickas till 1500 mailadresser, frågor som ska besvaras osv.

I början var det ganska förvirrande med all information om vem som skulle komma och när och hur och personliga kontaktuppgifter och vegetarianer och hit och dit. Framför allt när de sedan skickade uppgifter som inte alls stämde med de förra, och man började fundera på hur många organisationer det fanns egentligen.

Men det är väldigt roligt i alla fall att ha kontakt med så mycket folk. Dock så är det lite sorgligt när de alla skriver "See you soon" i sina brev. Jag åker till Sofia på måndag på EVS Arrival Course. Det är ju i och för sig jättebra, men måste allting komma på en gång? Ibland händer det absolut ingenting här, och när det väl gör det så krockar det. Surt! Jaja, jag kommer hem lagom till Hej då-partyt för träningskursen på lördag, så jag hinner i alla fall säga Hej till folket. Få ett ansikte till alla namn.

Förutom att maila har jag förberett 40 mappar med almenackor, pennor och ett schema över kursen, som alla deltagare ska få. Jag har också vikt 40 välkomstbrev och skrivit alla deltagares namn på dem. Det var ta mej fasen inte lätt som det kanske verkar, vilka skumma namn det finns! Har ingen aning om vad som är förnamn och vad som är efternamn. (säger hon med ett namnsom är outtalbart utanför Skandinaviens gränser... men ändå!) Ja, och lite annat smått och gott, det har faktiskt funnits saker att göra här den här veckan. Fantastiskt!

I helgen anländer en till EVS-volontär, en kille från Turkiet. Han ska vara på barnhemmet i Kalofer. Det är lite kul, nu är jag inte ensam EVS-volontär i området längre, en till som kan hjälpa mig försvara Europas heder mot alla amerikanerna! ;)

Kan vi slippa bussen nu?

2009-12-02T07:10:00.000-08:00

http://www.youtube.com/watch?v=yOmZeXIVqTk

My old desk doesn't need to rest, and I've never once heard it cry...

Förresten, myten är besegrad:
I Bulgarien sätter sig inte folk bredvid varandra på bussen heller! Och då är jag väl ändå rätt så långt söder ut. Så som folk klagar på Sverige hade jag ju nästan väntat mig att vi skulle sjunga sånger tillsammans alla vi främlingar som bara råkade ta samma buss mot samma resmål. Men icke! Tyst som i graven. Och jag är så sjukt nöjd över detta, får vi nu slippa tjatet om svenskars så typiskt"egendomliga, kyliga och asociala" bussresarvanor som ju säger allt om hela folkets identitet och beteendemönster och historia och klimat och jag vet inte vad.

Om något så skapar det ju bara rädsla för att faktiskt sätta sig bredvid någon på bussen. "Vänta nu, vi pratade ju om hur folk tycker att man är dum i huvudet om man sätter sig bredvid någon annan på bussen, jag sätter mig här vid fönstret istället".

Jag förnekar inte att svenskar kan vara lite... distanserade. Men jag lobbar för nya fräscha exempel på detta!

Toleransdagen

2009-12-02T02:09:00.000-08:00

Den 16 November firade vi Internationella Toleransdagen här i Karlovo. Min organisation anordnade en utställning med mat, information, alkohol, tradionella kläder och så vidare från flera olika länder och kulturer. Representerade var: Grekland, Litauen (de två tjejerna kom till Bulgarien enbart för detta endags/tvåtimmars-evenemang, imponerande måste jag säga), Bulgarien, Romakulturen och... tada, Sverige! Ryssland skulle också varit där, men ledaren blev sjuk, och deras bord kunde inte existera om inte hon var där.

Redan när jag kom hit skrev vi ett brev till Svenska Ambassaden och bad dem skicka information om Sverige till detta event. Och det gjorde de också! Måste erkänna att jag blev lite överraskad där. Men det var svårt att få tag på traditionell mat, än mindre tradionella kläder. Så det fick helt enkelt blir en stor, solid flaska Absolut Vodka. Samt en ljuslykta, en mer idealisk representation kan ju Sverige knappt ens få. Eller...

Hur som helst blev hela grejen väldigt lyckad. Jag höll en presentation om Svenska Högtider. Den tog ganska lång tid eftersom jag var tvungen att ha tolk med mig, men det verkade som att folket uppskattade den oväntat mycket. Kokboken som Svenska Ambassaden skickade var också oerhört populär. Ibland undrar jag hur mycket traditionell svensk mat som lagas i Karlovo just nu. (Författare: Carl-Jan)

Litauen och Grekland visade några filmer, och Bulgarien höll en presentation om julfirandet. TV var där såklart, för de verkar ju aldrig ha något bättre för sig. Jag var i tidningen två gånger på samma dag en gång för två veckor sedan, hur grov nyhetstorka har de här egentligen? Borgmästaren var där också. Det är viktigt, att myndigheterna visar att de bryr sig om såna här små initiativ.

And I'm back!

2009-12-02T00:41:00.000-08:00

Nu är jag äntligen tillbaka på kontoret igen, efter nästan två veckors frånvaro. Anledningen till att ingen har varit här är att först var Katya sjuk, och sedan blev hennes dotter också det. Dock inte svininfluensan. Som ni kanske vet kan jag inte gå till kontoret om ingen annan är där, eftersom jag inte har någon nyckel. Och nej, jag kan inte heller få någon nyckel för det går tydligen emot kommunens principer. Det går ju inte för sig att nyckeln hamnar i orätta händer. Någon kan ju ta sig in här och sno alla våra värdefulla krukväxter och instant Nescafé.

Så vad har jag då gjort i två veckor om jag inte har jobbat, kan man ju undra. Jag har tittat på Ducktales... Nej, faktum är att det inte har varit så tråkigt (även om jag har tittat lite på Ducktales också). T. ex så har jag avlagt flera visiter i Plovdiv, Bulgariens näst största stad. Den ligger 1,5 timme härifrån och det går bussar hela tiden. Som Sarah sa, det är nog det enda stället här som det faktiskt inte är så krångligt att åka till. Första gången var jag där med Sarah och Zack. Det var roligt. Härligt att komma till en större stad där det finns något värt att kallas för utbud. Zack köpte en gitarr, något jag också hade velat göra men tyvärr hade de slut på fodral. Osmidigt att frakta en gitarr tillbaka till Karlovo utan något som helst skydd tänkte jag, och skippade det.

Det var också anledningen till att jag åkte dit igen någon vecka senare. Då hittade jag en annan musikaffär, jättenära den första, med mycket större urval och bättre priser! Men den turen vände typiskt nog dagen efter, då en sträng gick sönder på morgonen. Så det blev till att ta bussen tillbaka till Plovdiv, igen. Ja. Tro det eller ej, ett tag där jag började nästan tröttna lite på Plovdiv (!)

Det varade ända tills jag, än en gång tillsammans med Sarah, tog bussen till Sofia... Eh, inte min favoritstad i världen kanske. Den fick mig verkligen att uppskatta Plovdiv. Lite sådär "typisk som man tänker sig att stora städer i Östeuropa är"-stilen, om man ska ta tillfället i akt och vara lite fördomsfull. Charmigt fallfärdiga fasader, charmigt otrevliga expediter, identiska gator som man går vilse på, trafik... Om man har bra lokalsinne kan man dock hitta fram till en stor kyrka och några väldigt fina parlamentsbyggnader (för att göra staden lite rättvisa), så en halvdag eller så kan man absolut unna sig i Sofia.

Som alla förstår fanns det ju bara en sak att göra: I helgen var jag tillbaka i Plovdiv igen. Den här gången för att fira Thanksgiving med ett gäng Peace Corp-volontärer. Det var mycket trevligt, massa mat som jag inte kunde äta eftersom jag var sjuk. Men den såg väldigt trevlig ut. Jag försökte till och med baka en äppelpaj (ni vet ju hur jag och bakning går ihop, sådär). Den blev kanske inte hur lyckad som helst, men å andra sidan blev den ju inte hur misslyckad som helst heller. Vi tittade på The Volunteers. En film med en jätteung Tom Hanks som går med i Peace Corp av misstag och blir skickad (med privat helikopter, vad hände med dem? Nerskärningar i Peace Corps budget? Och den viktigaste frågan, när ska EVS fixa sådana?) rakt ut i den Thailändska djungeln där han får lokalbefolkningen att bygga världens största bro. Samtidigt blir han nästan blir dödad flera gånger om av opoiumsmugglare, kommunister och CIA. Lite som man tänker sig att en volontärtjänstgöring ska vara, ni vet.

Ursäkta det torra turist/summeringsinlägget. Intressantare inlägg är på väg, men jag tänkte mest bara ge en liten uppdatering på vad jag har sysslat med på sistone. Det var ju ett tag sedan jag skrev =)

Bilderna är alla från första Plovdivbesöket med Sarah och Zack.

Fler iakttagelser

2009-11-10T04:21:00.000-08:00

Om bulgarer av någon anledning måste gräva ett hål mitt i vägen, p g a jag vet inte vad, planterar de alltid ett litet träd i det hålet. Det är i regel ganska gulligt. Utom en gång när de satte det mitt framför Joes grind så att han inte kom ut. Då var det ganska ogulligt.

Förutom de vanliga 500 herrelösa katterna och hundarna kan man när som helst och var som helst få syn på, om inte vilket djur som helst, så åtminstone hästar, åsnor och getter. En ensam häst kan gå omkring och beta lite vid en bensinmack och se ut som att den inte direkt hade något bättre för sig. Jag undrar ibland vart ägaren håller hus...

Häst och vagn är inte heller helt ovanliga. Spelar ingen roll om det är mitt i Sofia. Ibland är det väl mer praktiskt med häst och vagn antar jag (?). Eller något.

Nu är för övrigt skolorna här stängda på grund av svininfluensan. Hoppsan.

Höstpromenad

2009-11-08T04:19:00.000-08:00

Nu sitter folk på uteserveringarna igen. Varför tog jag ens med mig jackan? Det var ju helt onödigt.

Ett småstadsliv

2009-11-07T04:00:00.000-08:00

Kvinnan i frukt- och grönsaksaffären nickar och ler igenkännande när jag kommer in för att köpa min dagliga frukt och mina varannan-dagliga grönsaker. På Hott Fast Food kallar de fram tjejen som kan lite engelska när de ser mig komma upp för trapporna. Killen i tidningskiosken bredvid mitt favoritbrödställe ropar glatt "Hi!" när jag går förbi. Personalen på Mr Finch vinkar till mig, trots att jag bara varit inne där två gånger, för en månad sedan. Trevligt!

Däremot har jag aldrig varit inne i min egen närbutik, cirka 2 minuter från min lägenhet. Jag vet inte riktigt varför, har liksom aldrig behövt något längre när jag väl nästan är hemma, alla inköp är fixade redan. Eller också beror det på att det alltid hänger sju-åtta pensionärer utanför den butiken, som roar sig med att titta lite skumt på alla som går förbi. Jag kan ju bara tänka mig hur de tittar på de som faktiskt går in i butiken.

Små iaktagelser från landet B

2009-11-04T12:26:00.000-08:00

Man har ketchup och majonnäs på pizzan.

Alla äter bröd "naturellt" (inget smör osv.) Så därför finns det heller aldrig något smör att tillhandahålla om man möjligtvis skulle vara en sådan där skum människa som gillar smör. Vilket leder till att minst fem personer har tittat med mig med stora ögon och förvånat utbrustit "MEN! äter du inte BRÖD???" Det verkar vara en big deal här.

Det är inte okej att lägga några av sina tillhörigheter på marken/golvet. Framförallt inte handväskan, ryggsäcken eller kappan. Gör man det är det ett säkert tecken på att man kommer att sluta som fattiglapp. Plus att det är smutsigt. Jag lägger ofta mina grejer på golvet och varje gång kommer det någon och plockar upp dem och berättar fattigdoms-historien med allvarlig min.

Ingen människa har torktumlare.

Trots att man ihärdigt upprepar standardfrasen "Jag förstår inte, jag pratar inte mycket bulgariska" fortsätter lokalborna envist prata med en i minst 15-20 minuter (ibland med tydligare och tydligare uttal, som om det mirakulöst nog skulle hjälpa en förstå ordens innebörd. Tanken är god, men det hjälper tyvärr inte).

Om man säger "en normal kaffe, tack" får man alltid en espresso, som tydligen är standardkaffet i Bulgarien.

Om en person säger att han eller hon ska göra något så är risken stor att det aldrig händer (till denna regel finns dock ett ansenligt antal undantag, faktum är att Amerikanerna nästan är värre ibland)

Ena dagen är det 25 grader varmt, andra dagen måste man ha handskar om man ska gå 50 meter och köpa bröd.

Nästan alla affärer har personlig service. Ska man köpa t. ex foundation får man acceptera att man måste få hjälp med detta av en expedit (det är ju omöjligt att klara själv, förstår ju vem som helst) Expediten brukar i regel rekommendera det absolut dyraste som finns i hela affären, och sedan blir de oftast lite förolämpade när man naturligt nog ber att få titta på något lite billigare.

Det svenska EU-körkortet funkar aldrig som id-handling, medan det däremot går jättebra med det kanadensiska icke EU-körkortet.

Det är tydligen allmänt känt att kvinnor är värdelösa, vårdslösa bilförare. (personligen tycker jag dock att nästan alla förare i Karlovo skulle må bra av att gå en liten extrakurs där man får lära sig att sänka farten när man ser en gångtrafikant, inte köra gasen i botten. Men det är bara jag. Som tycker det.)

Den enda sallad jag har sett är Shobska Salata. Den går ut på att man tar de två minst nyttiga grönsakerna som finns, tomat och gurka, skär dem i bitar och strör en massa ost över dem (en klassiker, ibland känns det som om allting har ost i, på eller under sig (vid sidan av har jag faktiskt också sett några gånger)).

Det där med att alla expediter i Bulgarien skulle vara otrevliga är en bluff. Okej, ibland bara tittar de på en och ens ärende, och återgår sedan till att stämpla papper eller dricka espresso. Men! Ibland är de så vänliga och trevliga att man är riktigt glad när man går därifrån. Det finns expediter här som verkligen har gjort min dag.

Bulgarien - hur gör man?

2009-11-04T11:56:00.000-08:00

Den aktuella frågan verkar snarare vara "Bulgarienbloggen - hur gör man?". Jag vet att texten för tillfället är läsbar bara i ett fåtal av inläggen. Det beror på att jag ville göra en Total makeover på in blogg vilket var en dum idé tydligen. Typsnittet jag ändrade till är läsbart på min dator, men inte på andras. Och det går inte att ändra tillbaka! Så jag måste skriva om alla inläggen! Nu har jag något att göra på jobbet ;)

MEN: Minneskortet till kameran funkar!Anledningen till att kläderna luktar rökigt och skumt efter att ha hängt på tork på balkongen?

Första snön! Eller, så himla mysigt var det kanske inte, men hallå, första snön, den är speciell!!!

Några äldre foton

2009-11-04T05:25:00.000-08:00

Bara för att jag helt plötsligt inte kan lägga upp nya bilder, kände jag att jag var tvungen att kompensera detta genom att lägga upp en massa gamla. Inte ens jag kan se logiken i detta, men här är de gamla bilderna hur som helst!
Väldigt många bulgarer är ägare av privata vindruvsodlingar, som samtidigt fungerar utmärkt som tak. Två i ett, liksom.
Det här är nog vad jag hade förväntat mig att se överallt i Bulgarien. Och visst, det är inte helt ovanligt, men man måste gå in i de små, trånga, gränderna eller ta bussen till de minimala byarna (där det, att döma efter utseende och mode lätt fortfarande skulle kunna vara åtminstone 70-tal)

Snö och stuprännor

2009-11-04T03:46:00.000-08:00

För en vecka sedan gick jag på stan i linne och kofta. Igår kom den första snön. Och inte bara sådan där snö som faller lite sporadiskt som den känner för det och sedan smälter bort innan den knappt ens nuddat det den faller på. Nej, den här snön låg kvar. I alla fall på bilar och hustak, på marken var det mest blask, vilket jag och mina stackars stövlar smärtsamt fick erfara.

Ibland när man går på gatan och inte ser upp utan går lite för nära husen, kan man helt plötsligt få en stråle vatten på sig. Detta beror på att bulgarerna tydligen tycker det är jättebra att ha stuprännor vertikalt utskjutande från hustaken lite här och där.

Jag hade gärna lagt upp en bild på den första snön, men datorn vill inte känna igen minneskortet. Veckans slutsats: Teknik gillar inte mig.

Idag har jag också fått reda på att man inte kan ha den turkiska värmaren ikopplad hela tiden för då kan det börja brinna i lägenheten. Med tanke på Veckans slutsats (se ovan) skulle jag inte bli förvånad om det faktiskt gjorde det, så hädanefter kommer jag snällt dra ur kontakten när jag går.

Lördagsmarknaden

2009-10-31T06:21:00.000-07:00

Lite bilder från lördagsmarknaden. Det är alltid trevligt att gå dit och bara titta. (Jag köper sällan något. Dels för att jag sällan behöver det, och dels för att min bulgariska inte är i sitt esse på lördagsmornar. Det skulle nog ta mig i alla fall en halvtimme att lyckas förklara vad jag vill ha och hur mycket och sedan ta reda på vad det kostar. Så det känns orättvist mot alla de andra 500 människorna vars anledning att gå dit faktiskt är att köpa något, inte att ta foton).

Dvs, det finns alltid en marknad att gå till, alla dagar. Men det är bara på lördagarna man kan köpa nyttiga saker såsom hästskor och grimmor, sylt och honung, och sist men inte minst, yxor och knivar! Dessutom är frukt-, nöt-, frö- och grönsaksutbudet ungefär dubbelt så stort och folkmassan är minst tio gånger så stor.

Träningskurs och galna greker

2009-10-30T00:27:00.000-07:00

Usch, regn! Jag skulle ju springa upp och köpa en Banitsa till frukost =(

Livet i Karlovo flyter på, jag är förvånad över att den går så pass fort, nu har det till exempel gått nästan en hel arbetsvecka sedan träningskursen (Women with different abilities) i Bansko, nära Blagoevgrad. Den var spännande, det var absolut kul att lära sig mer om ämnet i synnerhet, samt hur en träningskurs går till i allmänhet. Dock var kulturkrockarna ganska många.

Det är märkligt hur patriotisk man blir så fort man kommer utomlands. Plötsligt känns det som att man skulle kunna bli bästa kompis med någon bara för att den personen är från samma land som en själv. Det faktum att man har en liknande kulturell bakgrund och talar samma språk verkar räcka för att skapa en viss förståelse och gemenskap. Även om man såklart kan komma från samma land och vara olika som natt och dag.

På bilden ser ni Bulgariens bidrag till den interkulturella kvällen. Alla deltagande länder tog med sig typiska saker för landet eller provinsen, som mat och dryck, flaggor, böcker, kakor osv. Alla länder hade såklart med sig alkohol, som kanske händelsevis möjligen bidrog lite till den mycket trevliga stämningen, både på hotellet och på klubben efteråt =P Vi visade också en power point.presentation om vårt land, samt visade en kort film. Jag slängde till och med in lite info om Sverige. Det gäller ju att ta vara på alla möjligheter till gratis PR! Dessutom hade vi genom hela kurser lite fester i restuaranglokalen i hotellets källare (även kallad Mehana). Det var också riktigt kul, jag testade en massa bulgariska danser. Nu kan jag den enklaste och vanligast förekommande, men de mer komplicerade danserna får jag nog träna lite på. Kursen var kul, jag är glad att jag åkte dit!

!

Missad buss

2009-10-08T04:48:00.000-07:00

Eftersom jag nu har varit duktig och missat bussen till Vedrare (en pytteliten by där Sarah bor), kan jag ju lika gärna sätta mig här och skriva ett litet blogginlägg! 12.20-bussen var den enda bussen som passade in i mitt dagschema, jag får väl hälsa på henne imorgon istället. Är nämligen ledig idag och imorgon, vilket ju inte är helt fel. På lördag ska jag med The Intellect (en språkskola, dock går jag inte där) till Stara Zagora, en större stad ungefär 1,5-2 h härifrån. Vad vi ska göra där är jag inte riktigt säker på, men jag vet att jag har betalat för bio och ett djurparksbesök. Så med all rätt borde vi ju därmed gå på bio och besöka en djurpark. Hur länge vi ska vara borta är jag inte heller helt säker på, men det är bara över dagen iallafall.

I övrigt är det oerhört, nästan på gränsen till jobbigt, varmt här i Karlovo. Önskar att jag hade tagt med mer sommarkläder, känns liksom fel att gå och shoppa shorts, kjolar och linnen i oktober (plus att modet här lämnar lite övrigt att önska, åtminstone för mig). Jag har suttit ett tag på balkongen och solat, mycket trevligt! De kallar det tydligen tsiganin lyato (циганин лято) ("zigenarsommar") har jag hört från två oberoende källor, historien bakom detta har dock ingen tagit sig tiden att förklara för mig.

På bilden ser ni mat från matstället där jag vanligtvis äter lunch. Allt på brickan kostar totalt 34 kr. Det är inte så illa tycker jag, med tanke på att man står sig nästan hela resten av dagen. Maten de serverar är mer eller mindre traditionell bulgarisk husmanskost, så man kan väl säga att den här matsalen är min halvdåliga ersättning för en värdfamilj (har man en sådan får man mycket bättre inblick i ett lands matkultur än om man inte har någon). Lunchen är mitt dagliga huvudmål, på kvällen äter jag oftast mest korv, ost, bröd, lyotenitsa (лютеница) mm. (Mamma och pappa: Jag köper inte Fanta och bakelser varje dag, bara så ni vet).

Ikväll bär det av hem till Roger för att låna hans tvättmaskin och tvätta mina jeans. Plus att vi tänkte passa på att låta några av hans grejer flytta från hans lägenhet till min. Bl. a en printer, kryddor och en hårddisk som ju kan vara bra att ha. Men nu, språklektion nummer 6!

Presskonferens

2009-10-06T05:03:00.000-07:00

Toppen... I morse trodde jag verkligen att jag hade greppat syftet med att jag är här. Tsvetina förklarade faktiskt, hur oväntat det än verkar, hur de snart kommer att bli beroende av min hjälp och hoppas att de kommer kunna lita på mig, eftersom hon såklart kommer vara upptagen efter förlossningen.

Men, vad händer då? Jo, senare på förmiddagen blir det presskonferens helt på bulgariska utom några abstrakta frågor till mig som typ översattes till engelska och som jag inte lyckades få ur mig några bra svar till, förutom "Nej, jag har aldrig jobbat med projekt innan", "Men jag kan ju inte bulgariska", "Eeeh, va ???" osv. Skitbra jobb Elin, verkligen. Resten av tiden sitter jag mest där och försöker se ut som att jag tycker det Tsvetina och Katya säger på bulgariska är hur smart som helst, samtidigt som jag undrar om jag just nu är i bild eller inte.

Hiza Rai

2009-10-05T08:15:00.000-07:00

När jag vaknar på morgonen har jag ingen aning om hur dagen kommer att bli. Det är en av sakerna som är lite småspännande med mitt flummiga jobb. Idag har jag t. ex sprungit runt i Karlovo i nästan 3 timmar tillsammans med Roger och letat efter skolor vars huvudsyfte verkar vara att svåråtkomliga för utländska volontärer. Som ju bara vill göra sitt jobb. Vilket den här extremt varma oktoberdagen var att sätta upp affischer om det kommande Gender Equality-projektet. Som för övrigt startar imorgon, fick jag reda på idag. Ja. Så är det.

I helgen gick vi på hajk till Hiza Rai. Det var lite lustigt, vägen dit tog 2,5 timmar att gå. Vägen hem tog 3-4. Hur gick det till? Kanske är en anledningarna att vi på hemvägen hade sällskap av managern för Kalofers turistcenter, och att det därmed var nödvändigt att stanna en gång i halvtimmen för att låta en flaska Rakiya (40-procentig sprit som verkar vara Bulgariens nationaldryck) gå laget runt. Att inte dricka en klunk var inte ett alternativ.

Jag, Sarah och Danail kom till Kalofer vid lunchtid på lördagen. Där mötte vi Joe, som bor där. Kalofer är ett litet samhälle 30-50 minuter (beroende på vilken busschaufför man råkar åka med) från Karlovo. Det är troligen ungefär lika stort som Läckeby, om den liknelsen hjälper någon. Därifrån (nu kommer den intressanta biten) fick vi skjuts av någon som troligen var något slags informell taxichaufför till stället där hajkingen skulle börja. Hela vägen dit funderade jag på om Kalofer är enda byn i Bulgarien som har vänstertrafik, eller om han körde på vänster sida för att det helt enkelt inte gick att köra till höger, p g a att den sidan ungefär bara var ett enda stort hål, och på vänstersidan fanns det ju åtmintone flikar av asfalt här och där (nu talar vi om en medelstor landsväg). Eller det kanske berodde på alla hästar, getter och kor? Men de hasade ju omkring även på vänstersidan av vägen.

Själva hajkingen till hiza (stugan) gick bra, det tog som sagt inte så lång tid och även om det ösregnade hela tiden (!) var naturen mycket imponerande. Klockan halv fem var vi framme vid hizan. Om något packningen var torr när vi startade, så var den absolut inte det när vi kom fram. Det var väldigt dimmigt, och fortsatte vara så även hela söndagen, så jag såg tyvärr inte så mycket av stället med omnejd som jag hade velat. Men tiden i hizan var mycket trevlig. Även om jag inte förstod så mycket av vad de som bodde/arbetade där sa, så märktes det tydligt att de nog var några av de trevligaste och mest gästvänliga människor man kan tänka sig. Vid middagstid fylldes hela bordet med mat. Det var nästan på gränsen till trolldom, det var som att den kom från ingenstans!!! Framför ögonen på en förvånad svensk som tror att man måste förbereda, åtminstone lite, för att få iordning en riklig, god middag.

Så ja, i lördags blev jag verkligen introducerad till bulgarisk kultur, vilket var helt fantastiskt. Prövade dessutom Rakiya; som jag redan har skrivit om, lyotenitsa; en slags tomatsås som man lägger på mackor eller pasta eller vad som helst eftersom den är helt galet god (har numera en obligatorisk burk i mitt nya kylskåp), samt en frukt som var en blandning mellan plommon och körsbär. P g a rakiyan, eller möjligen p g a hajkingen och all bulgariskan, somnade jag vid bordet redan klockan 10, och blev därför skickad i säng. Som ett litet barn. Jag får den känslan ganska ofta här av någon anledning, höhö. Nåväl, en dos av bulgarisk kultur fick jag verkligen hursomhelst.

På söndagen tog vi det lugnt och kikade runt lite i omgivningarna på förmiddagen. I och för sig såg vi bara dimma, men ändå. Efter att Danail hade druckit sina två livsviktiga morgonöl kunde vi bege oss tillbaka mot Kalofer. Även denna gången fick vi skjuts, och nu var det helt plötsligt högertrafik nästan hela tiden. Vilket leder till slutsatsen att det måste bero på hålen eller möjligen djuren. Mysteriet uppklarat. I Kalofer var tanken att vi skulle ta halv fem-bussen hem. Den missade vi. Danail och alla andra var säkra på att det fanns en halv sex-buss. Men den fanns ju inte med på Joes lilla smidiga handskrivna bussschema, där fanns det däremot en halv sju-buss. Så vi gick hem till Joe, drack kaffe bryggt på ett sätt som jag som kaffesnobb knappt vill tala om och lekte med kattungar medan vi väntade på halv sju-bussen.

På vägen tillbaka till halv sju-bussen ringde Danail ett samtal och konstaterade därefter att det visst gick en buss halv sex. Dock ingen halv sju. Så det blev till att sätta sig på en restaurang och vänta på åtta-bussen. Jag är uppriktigt sagt förvånad att de ens släppte in oss på den där restaurangen med tanke på att vi var blöta, svettiga, äckliga och halvt täckta med lera. På restaurangen blev det öl och omelett fylld med ost. Det spelar knappt någon roll vad man köper här, man kan räkna med att det är fyllt med 5 ton vit, krämig, lite smått sur ost. Den tillhör inte mina favoriter. Men ölen var god =)

Kära blogg!

2009-09-29T09:12:00.000-07:00

Jag tänkte att jag skulle ge den som är intresserad en uppdatering på vad som händer och sker. Jag har precis haft min tredje språklektion = så galet svårt så jag vet knappt var jag ska ta vägen. Men det ordnar sig, jag känner att det är inte så noga med uttalet (vilket är det enda vi har gått igenom hittills), jag vill mest bara kunna kommunicera med folk. Min lärare är i alla fall en rolig och varm kvinna, det känns som att vi förstår varandra, vilket är skönt.

Nu har jag som bekant haft min första riktiga helg. Den flöt på ganska bra tycker jag, tog det lite lugnt, pratade lite med mamma och pappa, hade språklektion, gick ut med Roger och Elena, och hennes blandade kompisgäng. Det var trevligt, pratade mest med Elena och Roger, de andra pratade/skrek mest bulgariska i munnen på varandra. De sa bl. a att jag och Roger utgjorde ett jättefint par, vilket ju var lite komiskt. (Måste här understryka att jag och Roger inte alls är ett par, det har bara blivit att vi har umgåtts mycket eftersom jag är hans ersättare på kontoret och han har tagit till uppgift att få mig att känna mig välkommen här, vilket ju är himla gulligt av honom).

På söndagen åt jag och de andra 5 volontärerna (+ Danail) i trakten middag hemma hos Cindy. Observera att alla var amerikaner utom jag och Danail, och alla tjänstgör under American Peacecorp, så det var mycket peacecorpsnack på mycket snabb amerikanska som faktiskt inte alltid var så lätt att förstå. Det kanske blir enklare när (om?) jag väl lär känna dem.

Idag har jag faktiskt gjort något på kontoret (!). Jag har läst igenom en jättehög med böcker från EU om jämställdhet. Fick nästan lite FN-rollspelsvibbar med alla stadgar och commisions. Uppgiften var att ta reda på om där fanns något intressant inför Gender Equality Club, ett projekt som startar i oktober och som vi börjar förbereda för, på riktigt, nästa vecka. Jag tog ut det som jag tyckte var intressant, hoppas bara inte det blir för politiskt och avancerat för ungdomarna. Förresten fanns det en jäkla massa smygreklam för EU i de där böckerna/broschyrerna, vilket jag inte riktigt gillar. Dock så vet jag inte hur eu-kritisk jag vågar vara. EU sponsrar ju trots allt nästan hela min vistelse här.

På väg hem från språklektionen gick jag förbi marknaden, tog mod till mig och köpte lite frukt. Visserligen behöver man kanske inte vara speciellt modig för att köpa frukt, men problemet är språket. Det är jobbigt när man måste säga och förklara vad man vill ha, eftersom folket här sällan förstår engelska. Men, simsalabim, människorna på marknaden gjorde faktiskt det, och kunde till och med fråga vad jag ville ha. En glad överraskning!

Jag gillade marknaden, och jag älskar verkligen stadens atmosfär. Det är något med den som är svårt att beskriva, människor är, i regel, så trevliga. Man behöver i princip bara gå ut på stan eller in i en affär för att det nästan ska kännas som att man har umgåtts med folk. Nästan i alla fall. Ja, det är speciellt här, jag tycker verkligen om det. Även om jag såklart saknar Sverige lite ibland. Det är liksom en oundviklig bieffekt när man flyttar utomlands.

Nu har jag skrivit så långt så resten tar vi någon annan dag.
Jag saknar er! Kramar!

Ungdomscentrets hemsida

2009-09-28T11:28:00.003-07:00

Länk till mitt kära ungdomscenters hemsida för den som är intresserad:

http://mgird.youthbg.net/node/228

Uppe i vänstra hörnet kan man klicka och få en engelsk version, som för övrigt är oerhört jobbig och irriterande att uppdatera, har ägnat idag åt att inse. Det kommer nämligen bli en del av mitt jobb när Roger har åkt.

Bilder från hajkingen

2009-09-25T10:32:00.001-07:00

Vi gick på en liten (6 h) hajkingtur i bergen. Mycket trevligt och absolut nyttigt för (de icke-existerande) benmusklerna! Danail, den enda bulgaren som var med, tog naturligtvis med sig den obligatoriska petflaskan med två liter öl. Man måste ju ha lite färdkost! Först gick vi upp till korset, varifrån utsikte var absolut fantastisk. Sen trodde jag att vi skulle gå hem igen, men nej, då ville Joe och Sarah gå till ett utflyktsmål som bara låg 2-3 timmar därifrån :) Men det var himla trevligt när jag väl kom in i det och stigen slutade vara så omotiverande brant!

Igår åt jag av misstag mage för första gången i mitt liv, en bulgarisk specialitet tydligen. Sånt händer! Eh... sådäär måste jag säga, absolut inte en av mina favoriter hittills. Det var snarare väldigt svårt att få ner alltihop. Och Roger som jag åt det med har varit hemma magsjuk hela dagen idag, så jag hade ändå tur om man jämför. Jag har aldrig ens riktigt tänkt på att man kan äta mage, men det är såklart man kan! Om man inte har otur som Roger förstås :( Jag tycker så synd om honom.

Idag hamnade jag dessutom på lokal-tv, eftersom ungdomscentret är väldigt mycket i ropet just nu. Parlamentet i stan hotar med att strypa finansieringen av centret tydligen. Enligt Roger pågår det alltid något slags krig mellan Tvetsina och de lokala myndigeheterna. Igår satt vi i parlamentsbyggnaden hela dagen, både i och utanför stora salen och väntade på att de skulle rösta om saken.

Tyvärr var de tvungna att ha 22 röster för och det totala antalet politiker närvarande i salen var 21. Så det får bli nästa gång. Har lärt mig att man måste ha tålamod med bulgarer. Men nu har jag fantastiskt nog fått internet installerat i lägenheten, så nu kan jag kanske skypa lite med er där hemma? Föreslå en tid bara, så säger jag om jag kan. Förresten så ligger jag en timme före er, här i östeuropeiska tidszonen.

Igår kväll var jag på "möte" med "engelskagruppen" som består av typ 5 personer. Det var trevligt, kändes inte allt som ett möte (har varit på möten varje dag sedan jag började "jobba" (hänga på fb på kontoret), med bulgariska som arbetsspråk), utan som en vanlig, trevlig kväll med vänner på ett kafé.

Förresten så har jag nästan förstått nu vad det är meningen att jag ska göra. Jag ska hjälpa ett av stadens två ungdomscenter (som för övrigt inte alls verkar komma överens) att anordna kampanjer om sociala problem, ungdomsmöten om jämställdhet, engelsklektioner för ungdomar som inte riktigt har "lyckats med sig själva", ett träningsläger i december där ungdomar får lära sig att leda och skapa projekt, och kulturella utbyten över landsgränserna.

Roger verkar ha rest väldigt mycket och jag hoppas såklart att jag, om jag sköter mitt jobb ordentligt, kan få tillfälle att göra det också. Vi får se hur detta blir! De verkar väldigt aktiva iallafall! Utom just nu när vi inte riktigt gör något på dagarna. Eller de gör säkert en massa, men jag gör typ ingenting, förutom att vara med i lokaltv som det yttersta beviset på hur viktigt deras ungdomscenter faktsikt är, som till och med har volontärhjälp från Sverige. Hehe.

Är för övrigt nöjd över att mitt badrum är utrustat med en riktig toalett och inte bara ett hål i golvet som det är överallt annars. Inte för att låta som en bortskämd liten västeuropé eller så =)

Ja, just det ja, hade min första språklektion idag! Det här kommer blir så galet svårt. Hjälp! Pomosht!

Förresten har jag kommit på en smart grej: Varje gång jag tar en dusch tvättar jag samtidigt automatiskt hela badrummet! Heureka!

The first 3 days in Karlovo

2009-09-23T23:10:00.000-07:00

The reason I'm writing in english is that I don't have a, a, o, so I'm lazy and find it easier to just write in english for now :) Now I've been here in Bulgaria for three days, which isn't really all that long, but it feels like much longer. I have my own apartment, it's located quite near the Youth Centre where I work. The apartment is really small, for example I don't have a kitchen and not a wash mashine. But I do have a water boiler and a very, very small stove-look-alike-thing. I could make pasta if I wanted to, but probably not much more than that. The shower and toilet is combined sort of, so If you walk into the bathroom to use the toilet or the sink, you walk right into the shower. It works really well actually.

My first day here was Monday. I didn't do that much. Met up with my boss for a while, trying to get a phone card for me. Then in the evening I met up with some volonteers living in villages around Karlovo, and of course Roger who works at the same place and me (and who has become my life savior pretty much). He's from America like the other volonteers (Cindy, Joe and Sarah) and works here for the American peace corp. He's been here for two years, and is going home in a month. I suspect I'm kind of going to become his replacer.

On Tuesday we went hiking. Joe is apparantly crazy about going hiking, so what I thought was going to be a two hour walk turned out to be a six hour mountain hike. Is it necessary to say that my legs hurt like crazy after that and still do. Then I went home to sleep, living in a totally different country with a new language does make you a little more tired than when you're just at home. At least it makes me tired. In the evening I went out for dinner with Roger, it was really nice.

Yesterday was my first working day. Although I wouldn't call it working day, I didn't do a thing for the first to hours, then I went to a meeting of which I didn't understand a thing, then I copied some papers (yay). In the afternoon a got introduced to my mentor, Elena, who's 16. I went with her to her choir slash piano class, and after the class the teacher (who speaks zero english) asked me to play something. It was really fun, he spoke something about a christmas concert and asked me about my favourite singers and gave me the microphone and put on karaoke versions of different songs with crazy lyrics in half english. I like him he's cool. He seemed excited and asked me to come back if I wanted to play and sing some more and see what songs fit best for my voice and stuff =)

In general I like it here, people are friendly. But well of course I'm a little worried it's going to be a bit lonely after Roger has gone back home, since I live alone and everything. But I think it will work itself out somehow. Today I'm apparently going to some meeting in the municipality and then getting a presentation of what this organisation is actually working with (thank god). Hopefully I'll also meet with my bulgarian teacher, I have to learn this language really fast cause pretty much noone speaks english here. Right, my internet is going to be set up soon I hope.

На нас ни е студено

2009-07-31T10:13:00.001-07:00

Det är ingen lätt uppgift som väntar, har jag insett nu. Och då talar jag ändå bara om att lära sig språket. Resten, själva volontärarbetet, har jag inte ens hunnit tänka på ännu. Dock har jag flera gånger nu satt mig ner med det kyrilliska alfabetet, och det var faktiskt inte riktigt lika svårt som jag hade trott. Det finns bara 29 bokstäver, många av dem är ganska lika våra, och resten, tja, det är överkomligt. Ingenting är omöjligt. Typ. Det är väldigt roligt iallafall.

Sedan när man väl har lärt sig att läsa vad det står, så kan det ju vara en fördel att också veta vad orden betyder. Alla är vi barn i början, jag startar lite lätt med basala ord och fraser. Kanske kommer de hjälpa mig när jag väl står där på centralstationen i Sofia och undrar när sjutton det där tåget går egentligen och försöker läsa på de obegripliga upplysningstavlorna, eller prata med folket bakom de "egendomliga diskarna" som det på ett litet mystiskt vis står i guideboken.

Men nog för att det är jättekul att sitta hela dagarna och läsa om hur man säger "Ursäkta, kan jag gå av här?" osv, på bulgariska, men utan att på något sätt kunna över hörförståelse och uttal kommer man nog inte så långt när det väl kommer till kritan. Man blir lite som Robert i Utvandrarna, som spenderade hela båtresan med att lära sig prata engelska, men struntade fullständigt i det phonetiska alfabetet. När han väl kom fram och sa "Myy naame iis Robert" med klockrent svenskt uttal var det ju inte konstigt att amerikanerna stirrade på honom som om han var dum i huvudet. Just nu känner jag mig lite som Robert.

För övrigt väntar jag också på att Claudia ska höra av sig. Stötte ihop med Angelina igår på stan och hon sa att Claudia måste ha skrivit fel, hon börjar jobba igen nästa vecka, inte den här veckan som hon skrev till mig.

Bilderna är från avresekursen på Lidingö. En mycket trevlig kurs med 13 (12?) trevliga deltagare. Vi hade lite föreläsningar om bl. a. kulturkrockar, problem som kan uppstå osv. Stället vi bodde på var väldigt tjusigt. Vet inte vad själva stället hette men det låg väldigt nära Lidingö Folkhögskola. Dock var jag tvungen att lämna kursen en dag för tidigt på grund av uppkommande körteoriprov, som för övrigt gick bra. Liksom uppkörningen =)